Vårt Ebbarp ligger mitt i Skåne. Det har funnits olika sätt att mäta, men inget har varit exakt. Klart är, att mitten är i närheten av Höör. Därför har vi bestämt att det är i Ebbarp.
Även om mark och hus legat kvar, har det ändå funnit gränsövergångar.
En viktig gräns var den bortersta (från vår synvinkel) delen av Nisses hagar.
* När vi började bo i Ebbarp 1951 låg hela Tjörnarp i Kristianstads län.
Men nämnda gräns skilde på Häglinge och Tjörnarps församling.
* 1971 var den stora kommunsammanslagningen. Då överfördes Tjörnarp till Höörs kommun, vilket innebar att det blev Malmöhus län.
Dock med undantag av Häglinge församling som hamnade i Hässleholms kommun och därmed kvar i Kristianstads län.
Då förvandlades vår omtalade gräns till något så fint som att vara länsgräns.
* 1997 slogs Malmöhus och Kristianstads län ihop till Skåne län.
Då degraderades vår gräns från länsgräns till att bara vara kommun- och församlingsgräns.
* 2012 fick den inte längre vara församlingsgräns, bara kommungräns, eftersom Häglinge församling gick upp i Sösdala församling.
Det finns dock en gräns som fått vara orörd.
Vår lilla bäck utgör fortfarande gränsen mellan Ebbarp och Ynglingarum.
Det var en av de första dagarna sedan vi kommit till Ebbarp. På ängen som tillhör fastigheten gick det kor och betade. Framåt kvällskvisten kom Nisse och Rut för att mjölka. De hade också med sin son Bosse, som de skickade bort till oss med frågan:
– Vill ni köpa päror?
Jag tyckte det var ovanligt fånigt. Även om jag var liten så hade jag tillräcklig erfarenhet av lantlivet från mina morföräldrar. Så jag var helt på det klara med att päronen inte var mogna förrän en bit in augusti.
I mitt malmöitiska idiom sade vi päror i pluralis om frukten, medan det på dessa breddgrader avsågs potatis (jordpäror).
Trots språkförbistringen blev det upphovet till en intensiv vänskap. Därefter träffades vi varje dag, morgon till kväll, under sommaren under många år.
Men nu var kommersen igång. Nästa fråga var: Vill ni köpa mjölk?
Genast uppstod en ny skillnad gentemot erfarenheterna från Söderslätt.
Där hade morfar enbart svart-vita kor (Svensk Holstein) som gick och betade på en klövervall. I mitt minne var klövern 3–4 dm hög och korna var törade (bundna). En lång kedja med en kil i slutet som morfar slog ner i marken. Sedan flyttade han kilen någon halvmeter så korna fick ny mat med jämna mellanrum
Därmed fick han hela klövervallen ordentligt avbetad. Inte minst för att korna tvingades ha fokus framåt så att toalettbesöken skedde på redan förbrukad mark.
I Tjörnarp var det annorlunda. Med något undantag var kossorna av det brunröda släktet. Och de fick gå fritt på ängar inhägnade av taggtråd.
Tillgången till föda var begränsad. Därför fick man hela tiden flytta korna mellan de olika hagarna.
Nisse hade tillgång till mark ända från sin nordliga gräns vid vägen till Jan Svensson och till den arrenderade marken hos oss. En vägsträcka på 1 200 meter.
Jag kan erinra mig minst tio olika betesplatser.
Så Nisse och Rut fick cykla runt för att mjölka. Nisse hade en cykelkärra där han spände fast mjölkakannan (se bilden) plus att de medförde var sin spann. Mjölkapallen, som hade tre ben, hade de bara med sig första dagen.
När man mjölkat en spann någorlunda full hällde man över mjölken i den stora kannan. Den var då försedd med en stor tratt för att inte ”spilla dyr mjölk”. Dessutom fanns det ett bomullsfilter i botten av tratten som silade bort eventuella slaskpartiklar som flugor, löv och grus, Även om korna uträttade behov under mjölkningen var det sällsynt att det drabbade mjölkaspannen.
Det var därför nödvändigt att hålla reda på i vilken äng korna och mjölken befann sig. Dit medförde vi en spann, kan tänka mig den rymde två liter, som Nisse fyllde från mjölkakannan.
Man ska komma ihåg, att vid den här tiden var det bara lös vikt som gällde. Även i mors mjölkaffär i stan. Och jag kommer inte ihåg en enda affär i Tjörnarp som saluförde mjölk. Det hade ju bönderna själva.
Försäljning av mjölk i flaska kom senare, för att inta tala om pappersförpackningar.
Vår lilla spann sänktes sedan ner i brunnen för att få lite kyla. Överst i spannen flöt det upp grädde, som mor varsamt tog upp med sked.
Mjölkens hållbarhet var inte som i dag. Ingen datummärkning men ändå en säker indikator. Det var mors vältränade näsa som avgjorde om mjölken gick att dricka eller inte. Ibland var hon dock lite vårdslös i sina omdömen.
För Nisse återstod en del jobb. Han transporterade den ganska välfyllda mjölkakannan hem till gården. Där sattes den i ett vattenfyllt kärl för att hålla bättre.
På tidig morgon, klockan 5–6, var det samma ritual med ny mjölkning. Därom har jag dock inga egna vittnesuppgifter.
Kannorna placerades sedan på mjölkabordet, varje bonde hade ett eget. Då kom lastbil eller traktor och hämtade mjölken för att avyttra den på Sösdala mejeri.
Samtidigt sattes det dit två tomma kannor för nästa dag.
Här kommer Gunnar och Tora in i bilden. För att hämta de tomma kannorna kom Gunnar förbi vårt hus med sin traktor. Han var tidig med en sådan, medan Nisse var den siste i trakten som övergav hästarna. Om någon av oss, mest far, var ute så stannade Gunnar traktorn för en pratstund.
Nästan alltid avslutades det med att Tora kom och hämtade honom för att påpeka vilka andra arbetsuppgifter som väntade. Så då fick Gunnar ta kärringen på flaket och bege sig hemåt.
Lite konsumentupplysning:
* I dag mjölkar en enda ko 30 liter per dag. Tänk er det när ni tittar i mjölkskåpet på Ica.
* På den tiden hade alla kor horn. De är nästan helt bortavlade nu.
* Både i Grönby och Tjörnarp hade man 4–5 kor. Det begränsades av hur stort utrymme man hade i stallet, eftersom djuren togs in över vintern. Att ha korna ute under den kalla årstiden hade på den tiden inte uppskattats av djurskyddet.
Nästa gång ska vi prata kommunikation, Radio, tv och telefon.
Personalia:
Nils Nilsson (1909–1988) Rut Nilsson (1910–1993) Bo Nilsson (f 1944) Gunnar Persson (1917–2006) Tora Persson (1918–2005)
Ingen bil. Ingen el. Inget vatten. Ingen telefon. Ingen tv. Däremot utedass.
Nog känns det något märkligt att man skulle finna något attraktivt i detta. Men för mor var det som att förflytta sig tillbaka till barndomens Grönby. Omständigheterna var desamma och hon döpte tidigt stället till Paradiset.
Efter första färden med T-Forden var det farbror Allan som skjutsade oss från Malmö till Tjörnarp. Han hade en Opel Kapitän med regnr M70355 (bilden, men grön i stället för blå). Allan och hans familj bodde i Tjörnarp hela sommaren, men utanför semesterperioden veckopendlade Allan till jobbet i Malmö. Så då var det inga problem att ta med oss till vårt Tjörnarp, alltså Ebbarp.
Packningen hade vi i en stor trälåda, runt en meter på alla håll. Det innebar att den inte fick plats i det normala bagageutrymmet utan fick förvaras inne i bilen.
Jag får rysningar när jag tänker på det. Men jag fick sitta i fars knä i framsätet. Några säkerhetsbälten var ännu inte uppfunna. Sedan fick mor och Maj-Lis trängas med trälådan i baksätet.
Då ska man ha i åminnelse, att vid den här tiden var det fri fart på alla vägar i Sverige. 1955 infördes hastighetsbegränsning till 50 km/tim i tätorter. Fram till dess var det endast vägarnas beskaffenhet, genom en massa byar och kurvor, som begränsade farten. Plus naturligtvis bilarnas prestanda, som dock överglänste T-Fordens 70 km/tim.
Fram till 1971 var det fri fart på motorvägarna. Då sattes maxfarten till 130 km/tim för att bara två år senare sänkas till 110 km/tim.
Hur fick vi mat?
I den medföljande trälådan fanns mat för åtminstone de första dagarna, kanske för en hel vecka. Men sedan fick man införskaffa nytt.
Eftersom cykelen var enda tillgängliga transportmedlet fick vi välja på Häglinge, 4 km med en enda affär mitt emot kyrkan, Tjörnarp, 5 km med massor av affärer eller i undantagsfall Sösdala, 6 km som hade både bank och apotek, men det behövde vi sällan använda.
Så det blev oftast Tjörnarp. På 200 meter som utgör sträckan genom samhället fanns det affärer hela vägen.
När man kom in i Tjörnarp fanns det på vänster sida: Truedssons fisk, Olof Ohlssons diverseaffär, Posten, Wendts konditori, Hecktors speceriaffär, Konsum (bakom det huset bodde Peps) och Lännerberg/Dahringer köttaffär.
På andra sidan med samma utgångspunkt: Stationen, en konfektionsaffär, Svantes cykel och Nilssons tobakshandel.
Så nog fanns det ett utbud. Men det var svårt att frakta allt på cyklar.
Numera är det populärt med hemkörning av mat, vilket betraktas som en nyordning. Ha! Det hade vi redan på 1950-talet.
Varje vecka kom det ett antal bilar försedda med livsförnödenheter förbi på vår väg.
Bland annat kom Hecktor, han som hade speceriaffär inne i Tjörnarp och några år senare skulle starta Koppartransmacken när den nya vägen var klar. Men vi handlade aldrig av honom.
Mor, som gammalt butiksbiträde, tyckte in om hans sätt.
Vi handlade av någon annan, men hans bakgrund har jag glömt.
Sent på torsdagskvällarna kom köttabilen. Jag vet inte på vilket sätt, men han representerade Scan. En stor bil där kunderna gick på där bak, sedan kom handlaren från förarhytten och ställde sig bakom en disk. Bilen utgick från Hörby och vi var dess slutstation, därav den sena ankomsten och det kanske begränsade utbudet.
Honom tyckte mor om. Han var förvisso en smilfink, men det gick hem.
Populärast var förstås drickabilen. En riktigt stor lastbil som kom från Höörs bryggeri. Där brukade far beställa sex lemonader, tre klara och tre grumliga, och kanske ett par flaskor öl (med en alkoholhalt bara strax över dagens lättöl).
Jo, det skilde några ören i pris mellan grumliga och klara lemonader. Dyrast var de grumliga, till exempel blodapelsin och apelsin, medan sockerdricka och Pommac tillhörde de klara.
Eftersom vi saknade el hade vi så klart inget kylskåp.
För att varorna skulle förvaras svalare lades de i en spann, som hissades ner i brunnen med en lång kedja.
Far står och lutar sig mot brunnshuset på bilden.
Mer därom när vi kommer in på mjölk och annat närodlat.
Under 1950, tror jag, fick far besked om att hans lungor inte var perfekta. Läkare rekommenderade vistelse i mer luftvänliga områden.
Jag vill minnas att vi var och tittade på ett hus i Stockamöllan, men det föll inte riktigt i smaken.
Farbror Allan hade en anställd på Gestetner som hette Nyman. Han föreslog ett hus i Tjörnarp.
I det huset hade Anna Persson (född 1864) bott, sannolikt sedan hon blev änka redan 1907.
Anna dog den 31 oktober 1950 och döttrarna Ingeborg och Maria ärvde huset. De ville hyra ut. Maj-Lis tror Nyman var bekant med någon av systrarna.
Så blev det. På sommaren 1951 flyttade vi för första gången in i Ebbarp 2:9 som redan då var den officiella beteckningen.
Transporten dit var i sig en speciell historia. Nämnde Nyman hade åtagit sig att köra oss dit. Det var jag, mor, Maj-Lis, Gunny och Jörgen.
Poängen är att Nyman hade en T-Ford (se bilden). Där stuvades vi in med Gunny (då 28 år) och ettårige Jörgen i framsätet, vi andra i baksätet och packningen i en koffert bak på bilen. Redan på Lundavägen behövde vi tanka. Nyman körde in på macken och för att få lite uppmärksamhet tutade han. Nu hör det till saken att tutan på denna gamla bildmodell var speciellt och Gunny försökte gömma sig så att ingen såg henne.
För yngre läsare ska påpekas att det inte var en enda meter motorväg (Malmö-Lund öppnade 1953). Så resan gick genom alla byarna: Arlöv, Åkarp, Lund, Gårdstånga, Hurva, Rolsberga, Snogeröd, Gamla Bo, Orup, Höör, Tjörnarp City, Ebbarp.
En T-Ford hade en maxfart på 70 km/tim, men så fort körde inte Nyman. Speciellt inte med sex personer i bilen.
Så resan tog snarare över än under två timmar.
Fäderna Gösta och Eric kom sannolikt några dagar senare. Det var rätt tillfälle att söka sig till landet, eftersom just det året hade semesterrätten utökats till tre veckor.
De tog sig upp med tåg. Som bekant ligger Tjörnarps station fem kilometer från Ebbarp. Men på den tiden kunde man pollettera cyklarna så de följde med på tåget. Fast det var för dyrt, tyckte herrarna (i varje fall far, Eric hade förmåner som SJ-anställd). Men det fanns ett billigare sätt. Man lämnade cyklarna på Malmö C, sedan kunde SJ själv välja när man kunde hitta ett lämpligt tåg till Tjörnarp för att sedan hämtas på plats. Problemet var att det tog några dagar, så Gösta och Eric fick vara utan cyklar de sista arbetsdagarna i stan.
I Ebbarp fick vi bara hyra halva huset. Alltså rummet till vänster, kabinettet (numera toalett) och köket. Övriga delen var låst. Det lilla rummet närmast köket var ”Ingeborgs rum”. Där skulle hon kunna husera vid besök när inte vi var där.
Rummet ansåg sedan Jan ligga ”på Södergatan”, men det var flera år senare.
I en helt ny omgivning var det lite svårt att vänja sig till en början. Jag, 5 år, hade svårt för att somna och både Gunny och mor har hundratals gånger senare påstått, att min replik efter första morgonen var:
– Varför är natten så lång i Tjörnarp?
Det var i en tid då jag samtidigt trodde att det var träden som satte igång blåsandet.
Tjörnarp var på den tiden ett semesterparadis. Luften med mycket skog, drygt hundra meter över havet, ansågs extra hälsosam. Dessutom var vägen genom Tjörnarp på den tiden kantad av affärer. På båda sidor, hela vägen.
Det fanns både pensionat och hotell. Därtill hade många företag semesterhus runt Tjörnarpssjön. Störst var naturligtvis Kockums, men flera banker, bryggeriarbetarna och många andra hade sina rekreationsställen där.
Trots den fina luften blev vår vistelse bara ettårig, trodde vi. Far blev diagnostiserad med TBC och blev inlagd på Orupssanatoriet 1952. Han skulle bli kvar där 13 månader, visade det sig.
Trots det blev det lite Tjörnarp även det året. Mor, jag och Maj-Lis bodde hos farbror Allan några veckor.
Värre var det, att under den tiden var det andra som hyrde huset i Ebbarp. De skrev till och med ett femårsavtal med systrarna.
Då såg det mörkt ut. Men jag har i mina gömmor ett dokument där en rättslig instans upphäver avtalets giltighet. Orsaken står det inget om och det har vi fortfarande ingen aning om.
Så det öppnade för en come back 1953. Kanske var det då som vi fick tillgång till hela huset.
Men det är fortfarande obegripligt hur sju personer kunde övernatta där samtidigt. Maj-Lis och jag fick ligga i en våningssäng i kabinettet, mor och far i rummet intill och familjen Hansson (som de hette då) tog plats i Ingeborgs rum.
När solen slutat steka och gräsmattan är fuktig på morgonen oavsett om himlen varit stjärnklar eller ej, när det blåst lite för häftigt så att de första löven fallit mot marken – då vet man. Då vaknar något i en. Det är höst på gång, den bästa tiden på hela året.
Alltså inte för att våren är kattskit den heller, men det är något visst med att gå in i vila ändå. Det är som med ljuset: trots att jag med åren blivit alltmer en morgonmänniska, är det något magiskt med kvällsljuset som inte går att jämföra med morgonljuset. Är våren och morgonen löftesrika och fulla av möjligheter, är kvällsljuset och hösten snarare eftertänksamma, summerande – närmast melankoliska, färgade av ett sorgset stråk men samtidigt fulla av tacksamhet. Det finns liksom en ödmjukhet i detta som passar mitt kynne bättre än den lite hurtigare morgon- och våryran.
Dessutom finns det en tröst i att det rent odlingsmässigt inte finns så väldigt mycket mer att göra såhär års. Det handlar om att plocka och förädla, så litegrann för sen (och kanske tidig) skörd, förbereda för vintern och våren. Men den stress som färgar hela första halvåret är liksom borta. Just i år, kan jag en bra eftermiddag gå omkring i det grus jag hunnit kasta ut i gångarna och titta på grönskan och konstatera att det trots all ångest och storslagna planer som blev alltmer nedmonterade vartefter tiden gick, varit en fantastisk säsong. Jag blev kanske inte klar med köksträdgården, men jag kommer att bli. Nästa säsong är det lavat. Jag odlade sorter jag aldrig odlat förut. I växthuset blev det inte förra årets dignande skörd, men det blev ordning och organisation och – än en gång – förberett för nästa år. Steg för steg går jag framåt.
Men det är inte dags för stora summeringen riktigt än. Det är bara det, att när jag häromdagen tog med mig frun och skördade lite av min egen potatisodling (pappas land har redan fått sig ett par besök), i ”Norrland”, som jag grävde i våras, och sedan gick ut och skördade all vitlök som jag sedan rensade och hängde på tork i odlingsrummet i förrådet, var det som om höstkänslorna tog ett verkligt grepp om mig. Lingonen som mognar i sin pallkrage, bönskidorna som omfamnar bågarna över nya stengången och dillkvistarna som glänser av små vattendroppar – det är så vackert och harmoniskt i trädgården nu. Och jag är stolt över det jag skapat, även om det inte blev som det var tänkt just i år.
Av vitlökarna jag satte var jag mest nöjd med ”Vigor” och ”Therador”, som båda som utlovat blev av lite större storlek. ”Flavor” gav stor skörd, men var inte så imponerande i storlek. Å andra sidan inte helt rättvist att döma eftersom jag inte gödslat någon av dem som jag ska. Men åtminstone ”Vigor” kommer tillbaka, det kan jag garantera. Även potatisskörden lovade mer för framtiden. Här satte jag ju bara ”Anya”, en skotsk delikatesspotatis som lär ha en nötaktig smak. Så nyfiken på denna! Bra avkastning också. Ska helt klart satsa på fler sorter nästa år och då bara sorter jag inte kan köpa i butik. Blå, rosa – och delikata. Ska bli så spännande att testa ”Anya”, som jag likt många andra först läste om på Boäng.
Och när vitlöken var bärgad och det fanns lite plats i odlingslådorna, passade jag också på att strössla ut lite mer blad tänkta att skördas hela vintern. Machésallad hade jag egentligen kunnat så nästan hur mycket som helst av för vi älskar den, men det fick räcka med fyra rader. Och så lite andra grejor därtill. Så otroligt pepp av att ha sått så mycket såhär sent! Det blir en bra höst det här – och kanske en riktigt bra vinter också. I alla fall om man jämför med att inte ha någon skörd att plocka ut överhuvudtaget, som det varit hittills under mina 41 levnadsår. Det är ännu långt till självförsörjning, men bara av att odla litegrann lär jag mig hur mycket som går åt och hur jag ska tänka framåt. Denna resa är så otroligt spännande att göra.
Sått idag:
I odlingslåda, för skörd under hösten
Röd trädgårdsmålla ”Ruby Red”
Spenat ”Red Kitten”
I odlingslåda, för skörd under vintern
Machésallad ”Verte de Cambrai”
Machésallad ”Baron”
Salladssenap ”Green in Snow”
Salladssenap ”Yukina Savoy”
Under den välbehövliga semestern har det inte hänt så mycket i trädgården som man kunde hoppas och tro. Jag tar det som en lärdom inför framtiden: det är viktigt att få göra lite som man känner för under sommarledigheten, tro inget annat. Bara att få pilla litegrann utan tidspress eller prestationskrav. Förutom att bära lite sten har jag därför inte kommit så värst mycket längre med köksträdgården, däremot lyckades jag till slut få ner lite fröer i jord. Eftersom den ”ordinarie” säsongen blev mer eller mindre förstörd av att inte förutsättningarna var sådana att allt kunde rulla på i lagom takt, tänker jag att höst- och vintersäsongen blir desto viktigare för att hålla peppen uppe.
Idag har jag därför pillat ner lite från Sara Bäckmos sommarsådd i olika brätten och och några sorter direkt utomhus. Köksträdgården är inte mer redo för plantor än tidigare (förutom bönorna då som fyller två bäddar), men i lådorna i det gammelnya området fanns det lite plats. Det jag sått idag är framför allt asiatiska kålsorter, olika bladgrönsaker och en och annan outsider som sockerärt, som jag aldrig själv hade sått nu men som fanns med i Sara Bäckmos kalender. Får ser om det hinner bli något, satte för säkerhets skull en del av fröerna i kruka som ska stå i tunnelväxthuset. Gjorde också en storsatsning på grönkål, som jag inte förväntar mig hinner nå full storlek innan vintern men som i alla fall ska kunna ge oss en del blad till mat och snacks. Vi använder rätt mycket grönkål även i smoothies, men för den konsumtionen behöver jag odla mer och under längre tid om vi ska bli självförsörjande.
Sått idag:
I odlingslåda, för skörd under hösten
Daikon
Rättika
Spenat ”Palco” och ”Butterflay”
I brätten, för utplantering i odlingslådor, pallkragar och växthus
Mangold ”Perpetual Spinach”
Sockerärt ”Norli”
Salladslök ”Apache”
—
Salladskål ”Wong Bok”
Pak Choi ”Colour Crunch Blend”, ”Bonsai” och ”Arax”
Komatsuna
Shungiku
Sibirisk bladraps
Brokali
Grönkål ”Dwarf Green Curled”, ”Vates Dwarf Curled” och ”Westland Winter”
Svartkål ”Nero di Toscana”
I krukor för skörd under hösten
Vinterportlak
Koriander ”Leisure”
Fänkål ”Finale” (planteras ut)
Sockerärt ”Norli”
Sallat baby leaf mix
I rootmaster, för utplantering i pallkragar och skörd under hösten
Bindsallat ”Tantan”
Bindsallat ”Little Gem”
Bataviasallat ”Lollo Bionda”
Isbergssallat ”Gondar”
Huvudsallat ”Merville des quatre sais”
I pallkragar för skörd under hösten
Plocksallat ”Red Salat Bowl”
Plocksallat ”Cerbiatta”
Machésallad ”Verte de Cambrai”
Lugn i själen och regn på det. Så kändes det äntligen idag när alla dåliga samveten på något sätt dövats och den prunkande grönskan fått mig på lite bättre humör plus att jag slapp vattna och istället kunde gå in och njuta en bit kladdkaka med grädde och helt ljuvlig kolasås på brynt smör, lavendel och rosmarin som min fru kokat ihop medan jag knogat på i trädgården. Den gångna veckan har jag för en gångs skull gjort precis vad jag föresatt mig: rensat ut, slängt ut, valt ut, planterat ut. Nu är det bara de kompletterande kryddorna i köksbacken kvar, sedan är odlingstrågen tomma. Och redo att fyllas på med nytt (såklart!).
Det vore inte fel att hävda att ingen av de plantor som kommit ut, sett något vidare ut. De är alla för rangliga eller för små, för svajiga, för bleka, för svältfödda och svaga. Men de tar sig, tänker jag. Kanske inte tillräckligt för någon fantastisk skörd (trots optimala väderförhållanden hittills i år), i vissa fall möjligen knappt någon skörd alls, men ändå nog för att peppa lite inför kommande säsonger. Det får räcka. Två brätten kål och hälften av chilin och tomaterna har däremot hamnat i sopen. Det är sorgligt, men när det gäller växthussådderna har jag inte varit i fas en dag ens förutom den dag jag sådde. För mycket ofärdigt i starten, som vanligt.
I alla fall. Denna vecka har jag planterat ut:
• alla betor i odlingslåda 1 i det ”gamla” odlingslandet (måste hitta namn på detta område): gulbeta, polkabeta, rödbeta och en betmix med all of the above. Kanske 10 betor av vardera sort. Det räcker långt i vår familj, betor är inte en huvudgröda – än i alla fall, för jag tänkte testa att röka dem vid tillfälle, tror på storverk.
• en rad krondill, lite påfyllnadsplantor mangold och en rad shungiku i pallkragarna (ersatte den blommande spenaten som inte gjort en människa glad).
• tre plantor luktärt vid rundeln i centrum av köksträdgården. Den snygga flätade kanten jag tänkte mig är förstås inte på plats, det fick istället bli en kant av klassisk grön plast, som jag drog upp längs staktet vid pallkragarna när jag lade sten där.
• alla solrosor (ca 11) i en murarbalja. Förmodligen för liten jordmängd för alla dessa, men läget var desperat. Funderar på var jag ska ha solrosorna nästa år, tänker mig att de kan utgöra avgränsning mellan två kvarter men vet inte hur. Tveksamt om jag orkar eller vill gräva rabatt.
• aubergine, gurka, paprika och tomat i växthuset. Återstår ett litet gäng plantor att sätta i kruka och sedan slängde jag kanske 75% av allt jag sått. Sorgligt. Men ja, lite odling i växthuset blir det ändå. Mer om det i separat inlägg.
• två frilandsgurkor (Schubert) och en squash (Baccara) i odlingslåda 2 i ”gamla” området (sparriskvarteret?).
• alla bönor i köksträdgården, mer om det nedan.
Jag har ju haft en liten bönsatsning i år, som dock kom på skam när ingenting var färdigt då det blev dags att sätta ut de i helt lagom tid förplanterade små underverken. Frågan är hur mycket bönor det egentligen blir, av svårare sorter som kidney och soja förväntar jag mig inte så mycket som en enda liten böna. Brytbönor och så lär gå något bättre, men mest tänker jag att bönor oavsett vilket i alla fall gör mer nytta än skada där de står och bidrar med godis till jorden för nästa års gröda på samma plats. Bönor är ju tacksamma på det viset. Jag har också gått från att se en perfekt komponerad jord framför mig redan vid utplantering, till att tänka att jag får jordförbättra varenda ram jag fyller efterhand. Det finns helt enkelt inte tid nu, det som fortfarande lever måste bara ner. Till bönorna hade jag egentligen bara två – eller en och en halv – odlingsramar någorlunda redo för plantor (i meningen att det fanns mer än grenar och lite ensilage i dem, i alla fall någon grad av jord), så jag fick plantera betydligt tätare än vad som från början var tänkt. I en av ramarna var det så dåligt med jord att jag fick fylla på precis runt plantorna jag satte ut, så att det skulle finnas något att trivas i till en början åtminstone. Man kan säga att förutsättningarna för rekordskörd helt enkelt inte är de bästa, men i år får det alltså bli som det blir.
I de två bäddarna står nu, med mittgången i ryggen och räknat från vänster:
3 st kokböna ”Mor Kristin” (rad 1)
3 st kokböna Borlotto (rad 1)
4 st sockerärt ”Shiraz” (rad 2)
4 st bondböna ”Solberga” (rad 3)
4 st kokböna ”Flajoly” (rad 4)
2 st brytböna ”Cropper Teepee” (rad 4)
2 st kidneyböna (rad 1)
2 st vaxböna ”Meraviglia” (rad 1)
7 st kokböna ”Signe” och ”Yin Yang” (lite oklart hur många av varje) (rad 2)
6 st märgärt ”Waverex” (rad 3)
7 st bondböna ”Witkiem” (rad 4)
7 st svart kokböna (rad 5)
Dessutom tryckte jag ner ett par plantor i jordärtskocksrabatten. Eftersom jag satte jordärtskockorna några månader för sent hade de torkat ihop och dött, så hela sådden var en chansning. Endast en av ca 20 knölar har grott… och jämte denna enda planta står nu, från vänster om man har kvarter 1 i ryggen:
3 st bondböna ”Aquadulce Claudia”
2 st kokböna ”Cannelino” (värt att notera att jag köpte cannelinofrön från både Lindströms och Runåbergs, men endast Lindströmsfröna grodde)
Och så till sist då: sojabönan fick jag inte riktigt plats med i växthuset som jag först tänkt (den gillar värme), så den hamnade i sista krukan vid bågarna längs gången. Om inte annat kanske den får en fin blomning. Hur som helst är störbönsamlingen därmed komplett. Från växthuset räknat:
2 st sockerärt ”Lokförare Bergfälts jätteärt”
1 st gråärt ”Solberga”
1 st sojaböna ”Fiskeby V”
1 st spritärt ”Blauwschokker”
Så totalt 61 plantor bönor och ärter! Även om det inte blir världens bästa skörd efter den tveksamma starten måste man ändå vara nöjd med detta facit. Jag tror aldrig jag odlat mer än 7-8 plantor om året förut – och då bara brytböna, vaxböna, bondböna och sockerärt. Rom byggdes baske mig inte på en dag, nu tänker jag glädjas åt alla framsteg.
Sara Bäckmo (Skillnadens trädgård) har dragit igång en ”Så med Sara” igen, fast denna gång inte för att våga så tidigt i mars utan för att våga så nu, under högsommaren, för att skörda sent i höst, i vinter och under tidig vår. Detta kommer att bli en av mina utmaningar och också det jag ser framemot mest: att ha egna grönsaker även under vinter och vår. Då kommer jag att känna mig som ett proffs! Men i full skala är det såklart ännu långt bort.
Men! Eftersom jag fått vaska så mycket sådder och har deppat så mycket över det, tänker jag ändå att Saras julisådder kan bli en nystart för mig och en möjlighet att blicka framåt. Vinter- och vårskörd är ändå tänkt att hamna i odlingslådor och pallkragar och där finns lite bättre möjligheter utan att jag ska få panik över att inte ha någonstans att sätta sådderna när det är dags. Vitlöken börjar till exempel vissna så smått, det skörden är inte långt borta. Då får jag loss 2,5 m ungefär. Så det ska nog reda sig.
För att inte greppa över alltför mycket, gör jag ändå en lite egen variant av Så med Sara, dvs inte alla sorter och inte med exakt samma tajming (det passar mig illa att så en varje dag t ex). Alla sorter jag valt ut kommer att få stå kvar genom höstens regn och rusk och skördas senare, i vissa fall tack vare att de får växthuset som sin slutliga plats och i vissa fall tack vare att de klarar kyla och snö.
Detta ska jag så (peppen!):
ASAP Vinterbroccoli ‘Summer purple’ (purpurlila broccoli som skördas som små skott Salladskål ‘Wong Bok’ (kimchi coming up!)
18 juli Salladslök ‘Apache’ (med en röd minilök i jorden) Persilja ‘Laura’ och ‘Grüne Perle’ (blad- resp kruspersilja) Sockerärt ‘Norli’ (låg sort) Rättika ‘Red Meat’ (kinesisk rättika, dvs rund och rödmarmorerad) Sallat ‘Little Gem’ (liten romansallat) Sallat ‘Fyra årstider’ (eller egentligen ‘Merville des quatre saisons’ och eftersom vi precis sett om ”Julie & Julia” är det så jag tänker kalla den) (rödtonad huvudsallat med små, lösa huvuden)
24 juli Sibirisk bladraps ‘Red Russian’ (”grönkål” med röda nerver) Trädgårdsmålla ‘Ruby Red’ (mörkrödlila blad som används som spenat) Mangold ‘Perpetual Spinach’ (grön mangold som är extra köldtålig) Komatsuna (asiatisk bladgrönsak som liknar pak choi och kallas ”japansk spenat”) Grönkål ‘Dwarf Green Curled’ (grönkål äter vi på längden och tvären, det måste bli mycket grönkål) Pak choi ‘Arax’ (korta stjälkar och mörkröda blad) (ej med i Skillnadens lista)
27 juli Sallat ‘Lollo Bionda’ (ny omgång av denna gröna, krusiga bataviasallat) Bladrödbeta ‘Bull’s Blood’ (för bladens – som är illröda – skull i vinterns sallader)
29 juli Kailaan (bladkål som kallas ”kinesisk broccoli”) Pak choi ‘Bonsai’ (en liten, snabbväxande pak choi) Vintersallat (eller ”maché”, som vi kan äta hur mycket som helst av under vintern) Spenat ‘Butterflay’ eller ‘Palco’ F1 (även spenat går åt hos oss, minst sagt) Sallat ‘Cerbiatta’ (småflikig plocksallat som liknar rucola men smakar annat)
4 aug Pak choi mix (skördas som blad i olika färger) Vinterportlak (”gruvsallat”, en suckulent som man stå hela vintern) Tatsoi (ännu en – mörkgrön – asiatisk bladgrönsak med kålsmak) Svartkål ‘Nero di Toscana’ (för att variera grönkålsintaget) Sallat ‘Intred’ (röd romansallat) Sallat ‘Little Gem’ (ännu en omgång av den lilla romansallaten) Salladssenap ‘Green in snow’ (svagt kryddig bladgrönsak som tål minusgrader) (ej med i Skillnadens lista) Salladssenap ‘Yukina Savoy’ (kryddig savoykålsliknande bladgrönsak) (ej med i Skillnadens lista) Daikon ‘Minowase Summer Cross Nr 3’ (japansk rättika, dvs vit och i morotsform)
Mycket bladgrönsaker som synes, men det är ju också det som har kortast utvecklingstid och som ändå klarar kylan. Återstår att analysera vad som behöver stå i växthus och vad som klarar sig på friland, men det är ju faktiskt gott om tid (eh…).
Det ska bli så otroligt roligt att odla asiatiska grönsaker och kål! Vi lagar mycket mat i japansk, kinesisk och koreansk tradition och det ska bli otroligt kul att utforska dessa smaker direkt från egen odling. Jag ser mattor av blad att plocka framför mig. Äntligen dags att drömma igen, efter smådeppiga högsommarveckor! Wiiiii!
Den 29 juni hade jag ett nätt nervsammanbrott. Vi hade firat midsommar och gått all in med tipsrunda och quiz och mat i flera omgångar med fina vänner i vårt paradis, regn och sol hade kommit och gått i precis lagom omgångar och precis alla växter stortrivdes med livet – det var bara det att det enda som kommit i min jord var ogräs och ett gäng perenner. Kändes det som. I växthuset stod små krukor med taniga plantor som borde fått större krukor för länge sedan, det stod två omgångars kålsådd och förgicks i värmen, inte en enda bädd i den nya köksträdgården var färdig och lösningen långt borta.
Jag kände mig helt värdelös. ”Jag trodde att jag kunde men jag trodde för mycket”, skrev jag i en anteckning i min telefon och lät tårarna falla över kvickrot och tistlar och annat skräp i odlingsramen där pumpan skulle vuxit. Vart jag än vände blicken såg jag bara misslyckanden och projekt som vuxit mig över huvudet. Jag var beredd att ge upp hela säsongen, parkera mig i tv-soffan och vägra erkänna trädgårdens existens förrän nästa vår.
Men även om jag är bra på att deppa och förebrå mig själv mina misslyckanden, är jag också ganska bra på att komma igen och spänna bågen åter. Den där vinnarskallen jag brukar ge fotbollskarriären cred för men som nog minst lika mycket beror på revanschlusta sedan barndom och tonår, är en synnerligen god egenskap när det gäller odling och trädgård, där bakslag och misslyckanden är oundvikliga och ständigt återkommande. Detta plus trösten i att det alltid kommer en ny säsong, med nya chanser.
Efter ett par dagars paus och självrannsakande, tog jag därför en runda i trädgården och försökte se bort från allt det där som inte blivit färdigt. Då framgick det ganska tydligt, att denna säsong nog ändå är den säsong då jag odlat absolut mest hittills i mitt liv. Trots alla plantor som förstörts av att inte ha en slutplats att flytta till. I pallkragarna har jag flera sorters sallad, rädisa, fänkål, krasse, några enstaka rödbetor och rotselleriplantor, mangold, spenat, gul lök och rödlök, mynta och persilja och en och annan sommarblomma på tillväxt. I de större odlingslådorna frodas vitlöken och både sommarmorötter och höstmorötter har kommit upp fint, den minimala purjolöken blir kanske inte så stor och stark, men den växer och kommer minst att kunna skördas som salladslök innan vintern är här. Vid sparrisen har dillhavet brett ut sig, i växthuset står flera krukor basilika och njuter och i den långa singelgången mellan odlingslådor och köksbacke står både petunior och jätteverbenor i sina lådor och blommar fint, medan störbönorna så smått börjat klättra uppför sina bågar. Vi har skördat fläder, rabarber, jordgubbar och sparris och mitt nya potatisland, som jag så omsorgsfullt grävde i våras, har visserligen nästan vuxit igen runtom – men i själva landet står potatisen faktiskt stolt. Och i köksbacken trivs de perenna kryddorna som fisken i vattnet. Backen är inte färdig, men det som lever, lever gott.
”Det tar tid att bygga en framtid”, sade min fru till mig när hon manade mig till tålamod och ville se mig repa mod. Och det är ju sant. Köksträdgården har varit ett jätteprojekt och en normal människa hade kanske insett det från början, satsat ett år på att bygga strukturen och sedan börjat odla där först nästa år eller möjligen till hösten. En normal människa hade kanske inte tänkt sig att fylla landet redan i början av juni, när grävningen av de 200 kvadraten gjordes i mitten av maj. Men normalt är tråkigt och att drömma stort är mycket roligare, det är så jag är funtad. Då går man också på sina smällar ibland, även om man dessförinnan också haft förbannat roligt.
Men jag laddade om, som sagt. Prioriterade att göra-listan och insåg det omöjliga. Gjorde ny lista, som säkert också är alltför optimistisk men ändå rimligare än den gamla.
Några omedelbara konsekvenser:
• det blir mycket mindre tomat och chili än planerat. Dels av platsbrist, dels pga rangliga och misskötta plantor. Jag väljer ut de finare exemplaren och kör på dem. Bland chilin blir det prio peperone padron, eftersom vi fortfarande har fjolårets chili i frysen
• det blir ingen kål utom den grönkål och svartkål som skördas sen höst och vinter och som sås under sensommaren
• alla plantor som ser tråkiga ut, slängs utan pardon. Vill inte ha några påminnelser om misslyckandena längs vägen- Istället för att försöka rädda sådant som i bästa fall blir halvdant, är det bättre att så nytt och glömma det dåliga
• förbud mot att kolla sociala medier (från mitt odlingskonto) förrän jag känner att jag är ikapp. Har så svårt att se bortom det som läggs ut där, även om jag förstår och vet att det inte är hela sanningen för någon
Av det som fortfarande kan vara lönt att rädda, är baljväxterna högsta prio. Kvarter 1 i köksträdgården har kommit längst och är nästan jordfyllt, där blir det bönkvarter. På samma sätt tror jag mig kunna rädda frilandsgurkor och squash (sista odlingslådan i gamla odlingen) samt pumporna, som inte behöver så mycket mer jord än precis runt plantan utan kan växa i diverse skröfs som löv och kvistar och ensilage. Satsar därför på att få även kvarter 4 färdigt även om jag har svårt att se någon större skörd framför mig. Jag bör också kunna få ut betorna som står och stampar i sitt brätte i en av odlingslådorna i det ”gamla” området.
I övrigt gäller det helt enkelt att få strukturen klar. Täcka all mark och fylla på med flis i köksträdgården, bygga de sista odlingsramarna och sätta staket ut mot ängen (åkern…), gräva upp och täcka området kring växthuset, plantera pionhäck och körsbärsbuske och fylla på med sten runtom – och få ordning på kökssidan, där det förutom att det ska fyllas på med diverse kryddor i själva backen, också ska läggas byasten utanför förrådet och sedan makadam i övrigt, så att trampstenarna jag lade ut i våras kommer mer i nivå med övrigt. Plus då att förrådet som byggdes ifjol ska målas, ett litet miniväxthus ska byggas på en av odlingslådorna, ett stengärde på framsidan förberedas och så är vi lite sugna på att slipa golvet i fd ”varma rummet” (nu gästrummet), så att vi kan möblera där och göra fint till hösten. Det har hittills varit lite av ett rum där vi ställer in allt som vi inte riktigt vet var vi ska ha det, men det är ju så himla fint egentligen att man skäms när man inte gör det rättvisa. Ovanpå allt detta ska det byggas ett uterum på uteplatsen och ett redskapsskjul uppe vid köksträdgården, men det gör vi ju inte själva. Elen i odlingsrummet, på uteplatsen/uterummet och vid växthuset ska ordnas. Och till senhösten byter vi tak på huset. Så det är ju inte så att utvecklingen står stilla här, trots diverse misslyckanden längs vägen.
Efter vintern kommer vår och efter depp kommer pepp. Det är lika givet som amen i kyrkan. Farmors paradis är ett livsprojekt, juvelen i mitt liv när det väl ska summeras. Det är faktiskt väldigt mycket viktigare att det blir bra, än att det går fort. Även om jag en gång för alla föddes utan tålamod och med en brinnande revanschlusta, som tvingar mig till tillfälliga kallsupar när jag tar mig vatten över huvudet.
I takt med att tiden rinner iväg, blir att göra-listorna längre och längre. Även om jag försått mycket börjar paniken stiga över att inte ha planterat ut eller direktsådd ett enda dugg i köksträdgården än – och det är snart midsommar. Den här veckan fick jag i alla fall ner morötterna i odlingslådor, men i övrigt var det inte mycket som kunde bockas av. Men fläder har vi skördat, tack vare midsommardeadline då det utlovats just flädersnaps till gästerna och den gör jag enligt recept från min mor: saft först, sedan på med lite vodka i resterna som silats bort – och så får man den godaste snapsen ever. Keep it simple, som man säger.
Att så få saker kunnat bockats av denna vecka, innebär sannerligen inte att vi legat på latsidan. Mycket är påbörjat och på väg att bli klart. Men allting tar så mycket längre tid än man tror, inte minst som tid som passerar har en förmåga att göra projektet än större. Att rensa bredvid växthus, till exempel, som i maj hade varit ett ganska enkelt projekt (men inte prioriterades eftersom annat var mer brådskande), har nu blivit en snårskog med rötter över halva Sverige. Och själva köksträdgården, som för två månader sedan var en helt ren, brun jordyta, har nu blivit en lite fläckvis grön matta med strån av allehanda slag som tränger sig upp genom den välstampade markytan. Det är frustrerande, men eftersom trädgård är tänkt att vara en lisa för själen och inte en spikmatta, försöker jag tänka att det är nästa år detta projekt verkligen ska leverera. Det tar tid. Allt tar tid.
I kvarter 2 börjar det så smått ljusna. Den uppsatta prioordningen av kvarteren är 2-1-4-3 (kål-bönor-pumpor-rotfrukter) och nästa vecka kommer kålen att komma i jord, det har jag gett mig den på. Behovet är nämligen nära krisläge, de små plantorna står i sina pluggbrätten och vissnar just nu. Och en liten bit mot utplantering kom jag i helgen: kartong och grenar ligger i botten på alla lådor och markduk täcker kringgärdande områden, men det ska fyllas på med ensilage, fermenterade löv, sållad och rensad fuljord samt lite ny planteringsjord innan det är helt klart. Både kvarter 2 och 1 ska bli färdiga nästa vecka, det är högsta prio. Utöver det behöver jag verkligen komma i ordning i växthuset, där inga tomater eller chili fått den omplantering de hade mått bra av för länge sedan. Erfarenheten säger att det blir frukt ändå till slut, men så särskilt tidig eller diger blir skörden kanske inte. Och så är det det här med området framför växthuset också då, som ska rensas och tömmas för att sedan täckas av markduk och sten. Innan dess behöver jag dock plantera något lite smått till. Så nog finns det att göra alltid, det är tur att prognosen säger uppehåll i veckan som kommer…
Från början hade jag tänkt ha stengärden vid båda kortsidorna på köksträdgården, men det har visat sig att vi inte har fullt så mycket (stor!) sten som jag hade hoppats – däremot en del blommor som blivit över från olika rabatter vid dräneringen och som inte ingår i planen för den ”nya” trädgården som är tänkt framöver. Som hostorna och pionerna (!) till exempel. De blir ju å andra sidan fantastiska häckväxter mellan köksträdgård och växthusområde, att ingen insett detta tidigare? En pionhäck, vem kan protestera mot en sådan idé? Behöver kanske kompletteras med något som blommar lite senare dock, funderar på daggkåpa som är pålitlig hela säsongen. Det har vi också ett rejält bestånd av på annan plats, som jag kan stjäla ifrån.
Hostorna på plats till vänster om portalen.
Trots stressen är det ändå bara glädje att vara ute i trädgården. Saker och ting börjar utkristallisera sig nu, det är så roligt. Visst önskar jag att jag hade mer tid att förverkliga alla idéer och drömmar, men samtidigt: det är förbannat fint redan nu. För några år sedan fanns inget av detta, inga odlingsområden, inget växthus, ingen köksträdgård. Tänk att området med odlingslådor, som för fyra år sedan var sprillans nytt eller till och med ofärdigt, nu är uppvuxet och etablerat. Plötsligt ser jag också det från en annan vinkel, eftersom växthuset och köksträdgården kommit till och vi brutit upp mer av ängen/åkern. Det sätter området i ett annat ljus på något sätt. Det är verkligen en ynnest att få lov att skapa en helt ny värld här, i samklang med den gamla. Jag läste i en bok om en bonde som pratade om att hans jobb helt enkelt var att förvalta jorden, som tidigare generationer gjort och nya skulle göra efter honom. Jag tycker om det eviga i den tanken. Att vi är alla en del av ett kretslopp. På något sätt skänker det en strimma hopp.
Veckans checklista: Gräva avgränsningsrabatt till solrosor
Göra träram till solrosrabatt
Flytta körsbärsträd från framsida till växthus
Lägga markduk växthusområde
Börja lägga sten växthusområde
Lägga täckmaterial på jordärtskockor
Ge näring till vitlök
Fylla ogrästunnan och fermentera
Gräva ner bokashi i växthuset
Ta ut chilis i växthuset, börja plantera om
Tillskott: Stötta upp sparris (som ej får skördas)
Köpa blommor uteplats
Flytta hostor från pallkrage till kantväxt köksträdgård/växthus
Plantera stäppsalvia vid portal mot växthus
Påbörjat:
Täcka alla kringytor i kvarteren med markduk
Lägga bottenkartong och större grenar i alla odlingslådor (för att hålla på plats)
Bygga hügelbäddar i kvarter 2
Dra upp urskogen vid växthus
Plantera hängsälg vid växthus
Sådder, planteringar och omplanteringar: Så höstmorot i odlingslåda Så sommarmorot i odlingslåda
Så ny omgång persilja i pallkrage
Plantera ut rotselleri och rödbeta i pallkrage
Så ny omgång rädisa i pallkrage
Plantera ut fänkål i pallkrage
Plantera ut krasse i pallkrage och sätta ställning
Sätta sättlök i pallkragar
Plantera ut kål från sådd 1 i kvarter 2
Plantera ut purjolök i odlingslåda
Skörd och omhändertagande: Plocka fläder Göra flädersaft
Ebbarp. Tjörnarp. Paradiset. 