Den före detta puckelpisten.
Det är här det ska växa päror snart.
Den senaste tiden blidväder har slagit till hårt mot puckelpisten i mellersta Skåne. Vad som en gång var ståtliga pucklar har blivit mullvadsbunkar igen.
Men lite snö finns det kvar. Dock mest slask även i dessa trakter.
Snart ska här växa ståtliga päror, grönt gräs och höga morötter.
Så fort jag fått bort is, snö och mullvadsbunkar, alltså.
Nu är den klar. Världens första ekologiskt byggda puckelpist.
Och den ligger mitt i Skåne. Alldeles vid sluttningen av Mount Ebberest.
Med hjälp enbart av markens egna krafter och dess underentreprenörer har banan fått sin naturliga utformning.
– Vi kommer nu att undersöka möjligheterna att få arrangera FIS-tävlingar, säger den driftige ägaren.
Alltså att det internationella skidförbundet godkänner banan. I ägarens ungdom hade uttrycket en helt annan innebörd.
I föreskrifterna för att uppfylla kraven står det:
”Backen skall enligt gällande FIS-regler vara 10 % puckel med 16 meters landning. Hoppen får maximalt vara 0,5 meter höga från transition.”
Det innebär att i nuläget kommer åkarna att landa mitt i kohagen och sedan få ett naturligt stopp när de kasar ner i bäcken – som för stunden har osedvanligt högt vattenstånd.
Regeln med begränsad höjd från transition är ändå det som orsakar banläggaren störst problem. Han har nämligen inte en blek aning om vad det ordet betyder.
Emellertid har han lärt sig googla och drar då slutsatsen att det är uthoppspunkten som avses med detta svåra ord.
Alltså bara en halv meter höga hopp. Jäklar. Då går elstängslet i hagen åt helskotta.
I föreskrifterna finns också en säkerhetsbestämmelse att banan ska omgärdas av bromsande skydd i händelse av fall.
I det avseendet blir det inga problem. Det finns redan ett stengärde.
Så nu kör vi.
Förra året drog vi oss tillbaka och var mycket nöjda med att vi med hjälp av tjärnvapen lyckats fördriva mullvadarna.
Det jag kallar tjärnvapen är alltså en grej som skickar ut ljud i underjorden så att mullvadarna blir rädda och söker sig någon annanstans.
Men man måste byta batterier ibland. Och när detta skulle göras visade det sig att jag var tvungen att köpa ett helt nytt tjärnvapen.
Så skedde och detta apterades enligt instruktionerna.
Efter en dryg månads frånvaro var det dags att åka upp och inspektera utfallet.
Anblicken vid ankomsten var chockerande. Hela gräsmattan full med mullvadsbunkar igen.
Så nu är vi tillbaka på ruta ett igen.
För er som eventuellt fortfarande inte tycker att det är någon större skillnad på vinter och sommar i Sverige:
(bilderna till vänster tagna idag)
Ja, hörrni. Det råder lite vinterdvala både på Ebbarpsbloggen och i verklighetens Ebbarp, så fjärran från sommarens grönskande inferno just nu. Det är vinter, men inte snö. Det blir ännu mörkare och mörkare. Våren är långt borta. Förutom inomhusprojekt finns det helt enkelt inte mycket att göra.
Men planera framtiden, det kan man. Och planering är som av en ren slump bland det roligaste jag vet.
För att inte fadern ska få blodstörtning tänkte jag här hålla mig till de mer lågmälda tankarna jag har inför nästa år:
En notering jag gjort efter årets odlande är att det fanns ett klart överskott på sallad. Sallad är svårodlat i meningen att det måste användas direkt – och det visade sig föga överraskande att det då var överdrivet med två sorters plocksallat, ruccola, sparrissallat, spenat och mangold. Sparrissallaten var jag heller inte överförtjust i. Eftersom den äldre generationen helst undviker grönsaker är det dessutom bara jag som äter skörden – alltså räcker en pallkrage gott och väl.
Nästa års stora (pallkrage)satsning blir därför av det mer robusta slaget: rotfrukter, bönor, lök och kål. Sådant man kan frysa in och/eller förvara länge – eller äta direkt, färskt. Jag tänker mig, förutom morot, rödbeta, palsternacka, sockerärt, vaxböna, brytböna och bondböna (som jag hade redan i år), att det hade varit trevligt med kålrot, gul lök, syltlök, purjolök, vitlök, palmkål, rödkål, vitkål, pumpa/vintersquash och kanske kronärtskocka och jordärtskocka. Dessutom hade det varit coolt med pepparrot – måhända kan jag i nuläget inte odla gurkor – men då ska jag banne mig i alla fall kunna använda både egen dill och egen pepparrot till inläggningen! Förutom allt detta skulle jag också vilja experimentera lite med potatis som förgrotts av mig själv, som komplement till pappas mer storskaliga odling.
Jag skulle också vilja ha äpplen. Under min tur till Äppelmarknaden i Kivik tillsammans med min vän H. smakade jag mig igenom en hel massa sorter för att försöka bestämma vad jag vill plantera – och min absoluta favorit var Aroma, som skördas i september/oktober. Men också Katja, ett lite sötare äpple som plockas i augusti/september, var riktigt gott. Finns det möjlighet till ett tredje träd skulle jag även kunna tänka mig klassiska Discovery, också det med skördetid i augusti/september.
Är vi klara där då? Njae. Vi är väl inte det. Egentligen är min stora uppgift denna vinter att tänka ut hur rabatterna på framsidan och södersidan ska se ut samt vilka blommor som ska finnas på och runt uteplatsen. Blomsterintresset är ju lite nytt för mig så det blir mycket läsande, men jag tänker inte arbeta med så mycket annat än klassiska torpväxter. Jag är dessutom lite sugen på att flytta myntan från betongrundeln på södersidan, där den trots avgränsning är på vippen att ta över hela rabatten, till egen kruka/tunna vid köksingången – och istället sätta vindruvor i rundeln. Där skulle vindruvorna stå skyddade i mycket sol och med en fin vägg att klättra mot.
Men det är alltid så mycket planer såhär långt innan säsongen börjar (betänk att jag bara avslöjat de småskaliga planerna här…). Jag vet hur det blir sedan: stress stress stress under ett par helger i april och maj när allt ska förberedas, grävas, rensas och planteras. Men drömmarna är nästa värda lika mycket som själva resultatet, så det gör inte så mycket.
Och det som inte hinns med nästa år får väl vänta till 2013.
Bild från 28 november 2009.
Dansebana? Anä.
För andra gången det här året har jag – och dottern – ställt samma fråga: Varför har detta inte blivit gjort långt tidigare?
Det började med uteplatsen som blivit en succé bortom all förväntan.
Och nu har vi gått inomhus.
I det som en gång var ett stall – vi talar om 70–80 år sedan – fanns ett stort hål precis till höger när man kommer in. Det användes i forna dagar för att vinterförvara hö.
När jag var liten sa alltid mina föräldrar:
– Akta så du inte trillar ner i hullet.
Och samma sak har upprepats efter hand till mina barn och numera barnbarn.
Men så kom vi på (egentligen var det jag, men det låter så jäkla pompöst) att bygga över hålet. Jag trodde i min enfald, och här är den beteckningen adekvat, att man skulle behöva fylla igen med stenar och betong.
Dessbättre har vi en Vaktmästare som är betydligt mer bevandrad i praktiska göromål.
– Nej, det är hur enkelt som helst. Man tar bara…
Sen kom det en radänga om stöttor och reglar där jag på ett tidigt stadium insåg att jag inte skulle blanda mig i.
– Det kan jag fixa på en eftermiddag, lovade Vaktis.
Men dels är Vaktis tidsoptimist, dels hade hans arbetsredskap förmåga att laddas ur efter fem minuter – med ett par dagars uppehåll som följd varje gång. Så det tog lite längre tid.
Nu är det nästan klart. 15 kvadratmeter tidigare helt outnyttjat utrymme finns disponibelt. Men till vad?
Min, om inte viktigaste så i varje fall väsentligaste uppgift, i de här trakterna är att stoppa alla vilda idéer som kommer från Vaktis eller dottern. En och annan gång kommer det ett guldkorn som jag låter gå igenom.
Detta var inget sådant. När Vaktis föreslog:
– Vi kan anordna dansekvällar.
Grunden var att golvet bestod av spontana brädor (eller vad det heter när det finns spår så man sätter ihop dem). Och att det var ett jämnt och fint underlag.
Avslag direkt, eftersom jag kände att jag skulle bli indragen. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i dans, speciellt inte de senaste åren.
Blotta tanken är avskräckande:
Asa runt på en massa gamla kärringar utan att det blir nåt? Nä, det får va.
