Maten i Tjörnarp

Ingen bil. Ingen el. Inget vatten. Ingen telefon. Ingen tv. Däremot utedass.

Nog känns det något märkligt att man skulle finna något attraktivt i detta. Men för mor var det som att förflytta sig tillbaka till barndomens Grönby. Omständigheterna var desamma och hon döpte tidigt stället till Paradiset.

Efter första färden med T-Forden var det farbror Allan som skjutsade oss från Malmö till Tjörnarp. Han hade en Opel Kapitän med regnr M70355 (bilden, men grön i stället för blå). Allan och hans familj bodde i Tjörnarp hela sommaren, men utanför semesterperioden veckopendlade Allan till jobbet i Malmö. Så då var det inga problem att ta med oss till vårt Tjörnarp, alltså Ebbarp.

Packningen hade vi i en stor trälåda, runt en meter på alla håll. Det innebar att den inte fick plats i det normala bagageutrymmet utan fick förvaras inne i bilen.

Jag får rysningar när jag tänker på det. Men jag fick sitta i fars knä i framsätet. Några säkerhetsbälten var ännu inte uppfunna. Sedan fick mor och Maj-Lis trängas med trälådan i baksätet.

Då ska man ha i åminnelse, att vid den här tiden var det fri fart på alla vägar i Sverige. 1955 infördes hastighetsbegränsning till 50 km/tim i tätorter. Fram till dess var det endast vägarnas beskaffenhet, genom en massa byar och kurvor, som begränsade farten. Plus naturligtvis bilarnas prestanda, som dock överglänste T-Fordens 70 km/tim.

Fram till 1971 var det fri fart på motorvägarna. Då sattes maxfarten till 130 km/tim för att bara två år senare sänkas till 110 km/tim.

Hur fick vi mat?

I den medföljande trälådan fanns mat för åtminstone de första dagarna, kanske för en hel vecka. Men sedan fick man införskaffa nytt.

Eftersom cykelen var enda tillgängliga transportmedlet fick vi välja på Häglinge, 4 km med en enda affär mitt emot kyrkan, Tjörnarp, 5 km med massor av affärer eller i undantagsfall Sösdala, 6 km som hade både bank och apotek, men det behövde vi sällan använda.

Så det blev oftast Tjörnarp. På 200 meter som utgör sträckan genom samhället fanns det affärer hela vägen.

När man kom in i Tjörnarp fanns det på vänster sida: Truedssons fisk, Olof Ohlssons diverseaffär, Posten, Wendts konditori, Hecktors speceriaffär, Konsum (bakom det huset bodde Peps) och Lännerberg/Dahringer köttaffär.

På andra sidan med samma utgångspunkt: Stationen, en konfektionsaffär, Svantes cykel och Nilssons tobakshandel.

Så nog fanns det ett utbud. Men det var svårt att frakta allt på cyklar.

Numera är det populärt med hemkörning av mat, vilket betraktas som en nyordning. Ha! Det hade vi redan på 1950-talet.

Varje vecka kom det ett antal bilar försedda med livsförnödenheter förbi på vår väg.

Bland annat kom Hecktor, han som hade speceriaffär inne i Tjörnarp och några år senare skulle starta Koppartransmacken när den nya vägen var klar. Men vi handlade aldrig av honom.

Mor, som gammalt butiksbiträde, tyckte in om hans sätt.

Vi handlade av någon annan, men hans bakgrund har jag glömt.

Sent på torsdagskvällarna kom köttabilen. Jag vet inte på vilket sätt, men han representerade Scan. En stor bil där kunderna gick på där bak, sedan kom handlaren från förarhytten och ställde sig bakom en disk. Bilen utgick från Hörby och vi var dess slutstation, därav den sena ankomsten och det kanske begränsade utbudet.

Honom tyckte mor om. Han var förvisso en smilfink, men det gick hem.

Populärast var förstås drickabilen. En riktigt stor lastbil som kom från Höörs bryggeri. Där brukade far beställa sex lemonader, tre klara och tre grumliga, och kanske ett par flaskor öl (med en alkoholhalt bara strax över dagens lättöl).

Jo, det skilde några ören i pris mellan grumliga och klara lemonader. Dyrast var de grumliga, till exempel blodapelsin och apelsin, medan sockerdricka och Pommac tillhörde de klara.

Eftersom vi saknade el hade vi så klart inget kylskåp.

För att varorna skulle förvaras svalare lades de i en spann, som hissades ner i brunnen med en lång kedja.

Far står och lutar sig mot brunnshuset på bilden.

Mer därom när vi kommer in på mjölk och annat närodlat.