Tjörnarp i början

Under 1950, tror jag, fick far besked om att hans lungor inte var perfekta. Läkare rekommenderade vistelse i mer luftvänliga områden.

Jag vill minnas att vi var och tittade på ett hus i Stockamöllan, men det föll inte riktigt i smaken.

Farbror Allan hade en anställd på Gestetner som hette Nyman. Han föreslog ett hus i Tjörnarp.

I det huset hade Anna Persson (född 1864) bott, sannolikt sedan hon blev änka redan 1907.

Anna dog den 31 oktober 1950 och döttrarna Ingeborg och Maria ärvde huset. De ville hyra ut. Maj-Lis tror Nyman var bekant med någon av systrarna.

Så blev det. På sommaren 1951 flyttade vi för första gången in i Ebbarp 2:9 som redan då var den officiella beteckningen.

Transporten dit var i sig en speciell historia. Nämnde Nyman hade åtagit sig att köra oss dit. Det var jag, mor, Maj-Lis, Gunny och Jörgen.

Poängen är att Nyman hade en T-Ford (se bilden). Där stuvades vi in med Gunny (då 28 år) och ettårige Jörgen i framsätet, vi andra i baksätet och packningen i en koffert bak på bilen. Redan på Lundavägen behövde vi tanka. Nyman körde in på macken och för att få lite uppmärksamhet tutade han. Nu hör det till saken att tutan på denna gamla bildmodell var speciellt och Gunny försökte gömma sig så att ingen såg henne.

För yngre läsare ska påpekas att det inte var en enda meter motorväg (Malmö-Lund öppnade 1953). Så resan gick genom alla byarna: Arlöv, Åkarp, Lund, Gårdstånga, Hurva, Rolsberga, Snogeröd, Gamla Bo, Orup, Höör, Tjörnarp City, Ebbarp.

En T-Ford hade en maxfart på 70 km/tim, men så fort körde inte Nyman. Speciellt inte med sex personer i bilen.

Så resan tog snarare över än under två timmar.

Fäderna Gösta och Eric kom sannolikt några dagar senare. Det var rätt tillfälle att söka sig till landet, eftersom just det året hade semesterrätten utökats till tre veckor.

De tog sig upp med tåg. Som bekant ligger Tjörnarps station fem kilometer från Ebbarp. Men på den tiden kunde man pollettera cyklarna så de följde med på tåget. Fast det var för dyrt, tyckte herrarna (i varje fall far, Eric hade förmåner som SJ-anställd). Men det fanns ett billigare sätt. Man lämnade cyklarna på Malmö C, sedan kunde SJ själv välja när man kunde hitta ett lämpligt tåg till Tjörnarp för att sedan hämtas på plats. Problemet var att det tog några dagar, så Gösta och Eric fick vara utan cyklar de sista arbetsdagarna i stan.

I Ebbarp fick vi bara hyra halva huset. Alltså rummet till vänster, kabinettet (numera toalett) och köket. Övriga delen var låst. Det lilla rummet närmast köket var ”Ingeborgs rum”. Där skulle hon kunna husera vid besök när inte vi var där.

Rummet ansåg sedan Jan ligga ”på Södergatan”, men det var flera år senare.

I en helt ny omgivning var det lite svårt att vänja sig till en början. Jag, 5 år, hade svårt för att somna och både Gunny och mor har hundratals gånger senare påstått, att min replik efter första morgonen var:

– Varför är natten så lång i Tjörnarp?

Det var i en tid då jag samtidigt trodde att det var träden som satte igång blåsandet.

Tjörnarp var på den tiden ett semesterparadis. Luften med mycket skog, drygt hundra meter över havet,  ansågs extra hälsosam. Dessutom var vägen genom Tjörnarp på den tiden kantad av affärer. På båda sidor, hela vägen.

Det fanns både pensionat och hotell. Därtill hade många företag semesterhus runt Tjörnarpssjön. Störst var naturligtvis Kockums, men flera banker, bryggeriarbetarna och många andra hade sina rekreationsställen där.

Trots den fina luften blev vår vistelse bara ettårig, trodde vi. Far blev diagnostiserad med TBC och blev inlagd på Orupssanatoriet 1952. Han skulle bli kvar där 13 månader, visade det sig.

Trots det blev det lite Tjörnarp även det året. Mor, jag och Maj-Lis bodde hos farbror Allan några veckor.

Värre var det, att under den tiden var det andra som hyrde huset i Ebbarp. De skrev till och med ett femårsavtal med systrarna.

Då såg det mörkt ut. Men jag har i mina gömmor ett dokument där en rättslig instans upphäver avtalets giltighet. Orsaken står det inget om och det har vi fortfarande ingen aning om.

Så det öppnade för en come back 1953. Kanske var det då som vi fick tillgång till hela huset.

Men det är fortfarande obegripligt hur sju personer kunde övernatta där samtidigt. Maj-Lis och jag fick ligga i en våningssäng i kabinettet, mor och far i rummet intill och familjen Hansson (som de hette då) tog plats i Ingeborgs rum.