Nu är det slut på gamla tider

The point of no return, om man så säger. Nu är den gamla kära logen riven och bortforslad, med alla sina charmiga sår och skavanker. En del bjälkar var minst sagt nära kollaps, stenar höll på att trilla ut ur grunden, det gungande golvet visade sig ha en och en halv meters luft och en gammal kökssoffa under sig och getingbona föll som spön i backen när bräda efter bräda vräktes över ända här i Paradiset. Den sista gaveln höll stången längst och föll ihop först när skopan dragit ut farfars gamla arbetsbänk, som verkar ha hållit hela väggen uppe genom åren…

Så. Nu är hela rasket borta. Lite sorgligt är det, men det ska bli finfint med en mer stabil byggnad på en långt stabilare grund. Det får även en nostalgiker som jag erkänna. Byggnationen dröjer ännu några veckor och dräneringen ytterligare par veckor utöver det, men innan vintern ska allt vara klart. Den nya logen blir lite högre, får vita dörrar och annat tak och det känns allt lite märkligt att vår framsida får ett helt annat ansikte. Liksom kökssidan ju, där det ska dräneras och läggas sten. Samtidigt är det som en dröm att få skapa denna nya version av ett sedan forntiden så älskat ställe.

Annonser
Publicerat i Loge | Lämna en kommentar

Vinbärsskörd, kisspotta & sena utplanteringar

Förutom en massa småfix kring rivning av loge (som försenats till den nu kommande helgen), har tempot i Ebbarp såhär i mitten av juli nått bottennivåer. Värmen ger oss alla vad vi tål och utan mer än enstaka regndroppar sedan början av maj går det mesta ut på att vattna det som måste vattnas. Växthuset med sina krukor och pallkragar, förstås. De tre odlingslådorna som fått grödor (kålen hanns inte med utan vissnade i sitt pluggbrätte innan utplantering), pappas potatisland, kryddväxterna i pallkragar och blommor som står i krukor. Det blir en del även om vi håller vattningen nere så gott det går, täckodling kommer allt högre på min lista för kommande projekt. Nästa år!

img_8454Även om det går trögt för de flesta grödor utomhus (i växthuset skjuter allt i höjden), inte bara hos oss utan även grannarna vittnar om samma sak – många ger snart upp sina trädgårdsodlingar för i år – är det ett bär- och fruktår av sällan skådat slag. Våra plommonträd trillar snart ihop av all kart och vi har tagit massor av jordgubbar under sommaren. Nu lyser vinbären på sina buskar och behöver plockas snabbt som ögat. Ett första besök i djungeln formerly known as Östra Parken gav ett par liter svarta vinbär, som jag kokte gelé och lite saft av. Inga mängder, men det blir mer vad det lider. Vi plockade bara hälften, ungefär. Och det finns röda också. En halv liter likör satte jag i alla fall också, på svarta vinbär, konjak och kanel. Det är så man vinner sin frus hjärta.

img_8522I helgen som gick invigde jag också min nya kompis Towa. Towa är en kisskanna – eller guldkanna, om man vill skriva om det lite vackrare, som rymmer 20 liter, där man kan vika ner handtaget och öppna ett hjärtformat lock på toppen och sätta sig och kissa rakt ner i kannan. Urinet blandar man ut 1:10 med vatten och sedan är det bara till att vika upp handtaget och vattna odlingarna. Urin är fullt av näring och guldvatten är en gammal mycket beprövad metod att gödsla sina odlingar med. Giftfritt, doftfritt och urbra. Så glad för denna nya vän som nu stoltserar i växthuset. Förutom nyttan är det oerhört skönt att inte behöva snöra av sig skorna och gå in varenda gång ”kaffet rinner ti”, som man brukar säga på Trelleborgs närradio. Towa har kommit för att stanna. Och farmor, hon hade varit stolt. Hon använde alltid pottkisset i odlingarna (för att inte tala om utedassets små lämningar).

I övrigt har jag hunnit bocka av ett par dåliga samveten. Kålen gick ju och dog i värmen innan jag hann plantera ut den, men en squashplanta och två pumpor stod i små krukor och vägrade ge med sig. De fick till och med blommor i sina trånga små utrymmen. Så nu har jag satt ut dem i odlingarna och hoppas att de hinner ge frukt. Det är trots allt bara mitten av juli och blir hösten mild ska det inte vara någon fara. Jag satte också ut purjolöken som kämpat i sitt tråg och nu hade nått gräslöksstorlek. Får se vad det blir. Men istället för att ge upp och banna mig själv för att jag inte haft tid, tänkte jag att det är bättre att chansa och se. Det finns liksom inget att förlora. Håll tummarna.

Publicerat i Allmänt, Gödning, Skörd, Tunnelväxthus | Lämna en kommentar

Målning (nästan) check

Att måla om huset har stått på att göra-listan i typ fem år nu och äntligen – efter att vi bytt runt hälften av all panel (ibland tjänar man på att skjuta upp saker!), börjar vi närma oss ett färdigt resultat. Några lock på södersidan behöver bytas och det ska dessutom målas vitt runt ett par fönster och dörrar till, men det röda är klart för i år. Sjukt skönt, både för den nya panelens skull och för den gamla som framför allt på södersidan såg ut att dö av törst vilken sekund som helst. En strykning till där nästa år i samband med att vi målar logen och vi lär vara hemma för de närmaste 6-7 åren.

Även om det röda blev finfint var det nog ändå målningen av de vita vindskivorna som gjorde störst skillnad. Se här:


Back in the days, på farmors tid, fanns inga Vaktis-liftar att låna när det var dags att måla nocken. Som vi hade nu. På den tiden fick man snällt klättra upp för en lång trästege och hoppas på att den inte skulle glida på gräset eller på annat sätt bryta ihop medan man var längst däruppe flera meter över marken. Själv var jag för liten för att tvingas upp, men jag minns mycket tydligt när min bror stod på allra översta steget och fick påhälsning av en bålgeting. Det var som att se en tecknad film när han gled nedför stegen så att det nästan brann i träet. Det var för övrigt samma år som min då nästan 90-åriga farmor garanterade min brors säkerhet med ett ”jag kan stå därnere och hålla i stegen”. Hon var fin, min farmor. Och oväntat stark.

Just målning är väl också, tillsammans med gräsklippning, det flest i släkten hjälpt farmor med genom åren. Och farfar förstås, när man går så långt tillbaka i tiden. Vi barnbarn har stått där med våra färgburkar, våra föräldrar har gjort det i flera omgångar och en och annan äldre släkting därtill. Min fasters man målade bara nedtill eftersom han ”ignade” (googla) så fort han kom för högt upp, men det finns bildbevis på att min pappa tagit sitt ansvar och härjat allra längst upp i nocken. I moderiktiga badbyxor och keps, förstås. På bilden till vänster syns även min farfar, som med ålderns rätt väl höll sig på marknivå.

Publicerat i Minnen, Underhåll | Lämna en kommentar

Visioner

Att höra eller läsa något riktigt intressant och inspirerande är kanske det bästa jag vet (efter vällagrad mögelost och portvin). Och samtidigt det värsta. Det bästa såklart för att ny kunskap liksom är livets drog. Att bli helt uppfylld av något nytt och tankeväckande är fantastiskt, jag älskar att sortera bland intrycken. Det behöver inte nödvändigtvis vara något revolutionerande, men gärna något som kräver höga ambitioner och ännu mer kunskap, något att sträva efter. Det värsta, för att jag tre veckor efter att jag lyssnade till eller läste den nya informationen som fyllde mig likt den värsta endorfinruschen, har glömt bort varenda detalj. Detta är vad åldrandet gör med en, man minns känslan mycket specifikt men inte mer än konturerna av anledningen till den.

Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på ”Odlarna” en intervjupodd som handlar om trädgård och odling (duh). Många av mina favoriter inom ämnet har deltagit – Bella Linde, Elin Unnes, Nils Åkerstedt, Sara Bäckmo, Johnna Gilljam, John Taylor, Maj-Lis Pettersson, Johannes Wätterbäck och Lena Israelsson för att nämna några. Alla väletablerade och med bred publik.

Men det riktigt yrselframkallande för mig, har varit att lyssna på två kvinnor som båda packade ihop och gjorde en helomvändning i sina liv efter att de slagits av insikten att vi måste förändra vårt sätt att leva om vi inte ska förlora allt. Alla trädgårdsprofiler idag odlar förstås ekologiskt, men här handlar det om att bygga hela hållbara system som inkluderar energiförsörjning, vattenresurser, jordförbättring och att leva efter naturens förutsättningar. Helt enkelt att nyttja tillgångarna som finns nära. Både Ylva Lundin på Östängs gård och Ylva ArvidssonBorrabo har utgått från permakultur när de tillsammans med sina familjer flyttat ut till landet för att skapa ett hållbart leverne – och det är så inspirerande att höra vad man kan göra med enkla medel, kunskap och idogt arbete. Att förstå och respektera sitt sammanhang, att nyttja den utan att förstöra den,  tilltalar mig något oerhört – inte minst för att huset i Tjörnarp och trakterna runtomkring liksom finns i mitt DNA.

Utan att ha läst något djupare om permakultur (än), är just kretsloppet och uppbyggnaden det som upptar det mesta av mina tankar om framtiden i Ebbarp på lång sikt. Det finns så många aspekter av det, där energiinsamling och -förbrukning förstås är en del, vatten en del och jordens kretslopp en annan. Jag kan alldeles för lite för att ha ens tillstymmelse till en plan, men tillräckligt för att förstå att detta kommer att bli avgörande framåt, om vi nu vill vara med och skapa något hållbart.

Att odla i större skala och bli mer (men inte nödvändigtvis totalt) självförsörjande på grönsaker är också en tämligen självklar ambition i det hela och det har ju också hela tiden varit ett fundament i min dröm om farmors paradis 2.0. Bella Linde berättade i sin Odlarna-intervju om hur hennes odlande började med att hon plötsligt blev livrädd av tanken på att bli helt maktlös om något allvarligt – som krig, ett inte helt otänkbart scenario i denna samtid – skulle inträffa. Utan elektricitet skulle det moderna samhället rämna och de allra flesta skulle över tid ha mycket svårt att skaffa mat till sig själva och sina familjer. För Bella Linde innebar den insikten att hon helt enkelt tvingades lära sig odla maten själv, i rent överlevnadssyfte. Jag kan förstå den tanken utan att egentligen dela den. Jag skräms av att en massa nedärvd kunskap håller på att dö ut och att det bara tagit en eller två generationer att glömma det tjogtals generationer lärt sig och fört vidare. Avståndet till maten vi äter är så stort att vi inte längre förstår framställandets grundläggande principer.

Men det är inte av rädsla jag vill bli mer självförsörjande, för mig handlar det mer, tror jag, om att vara del av något större. Det har det nog alltid gjort. Att gräva sin jord, så sina frön, skörda sin frukt och äta och bevara det trädgården gett är själva sinnebilden av att vara del av något större. Men det handlar också om att vara ”en del av lösningen istället för en del av problemet”, som någon klok person sade – oavsett om insatsen är ack så betydelselös i det stora hela. Att göra något, även om det inte är perfekt. Att inte strunta i allt bara för att man inte mäktar med samtliga delar. Vi är inte perfekta och vi kommer aldrig att bli perfekta: vi kör bil till tåget och till affären där vi köper mat, det finns inget annat sätt att ta sig. Ibland flyger vi, ganska sällan jämfört med många andra, men ändå alldeles för ofta. Vi köper kläder och skor utan att bekymra oss om hur och var materialet är framställt och plaggen tillverkade. Vi har teknikprylar hemma, medvetna om deras korta livstider. Vi konsumerar, vi är bekväma, vi ger efter. Men vi är också, liksom resten av mänskligheten, bara i början av den nödvändiga omställningen.

Såhär skriver familjen Arvidsson om tanken bakom permakulturen på Borrabo:

Ingen vet vart världen tänker ta vägen. Det enda vi kan vara säkra på är att vi människor kommer att vara tvungna att lära oss leva i ett lågenergisamhälle.

Genom att producera så mycket livsmedel vi förmår, så nära vårt hem som möjligt, minskar vi mängden energi för transporter.

Om vi dessutom ser till att samarbeta med ekosystemen så kan vi hjälpa till med att bygga upp matjorden på en plats på jorden så att andra som kommer efter oss lättare ska kunna fortsätta producera något ätbart här på Borrabo.

Jag älskar tanken på att skapa något i Tjörnarp som får betydelse för kommande generationer. Tänk om det som började med att farmor skickade iväg mig och min kusin på koblaj-jakt i hagarna (som hon sedan hade i vattnet hon vattnade grödorna med), kunde sluta med en gård där det i alla fall till viss del går att klara sig helt själv, både när det gäller mat och energi. En gård som inte tär utan ger tillbaka, både nu och under lång tid framåt. Det hade varit så otroligt häftigt.

Att tänka sig Tjörnarp i någon form av permakultur är förstås ett projekt som skulle ta många år att genomföra. I permakulturen pratar man om markens fem zoner, där den första och minsta är köksträdgården, som är närmast huset och innehåller grödor man behöver se till varje dag, den andra (som kan vara uppdelad, alltså inte nödvändigtvis vara ett stycke sammanhängande land) innehåller grödor man kanske inte behöver kolla till fullt så ofta men ändå ibland, den tredje är ängar och åkrar, den fjärde skog där du kan hämta din ved eller plocka vilda bär och svamp – och en femte zon som är ren vildmark, där man inte får in och pilla överhuvudtaget, inte så mycket som plocka en svamp från marken. Det området är helt för att se och lära, hur beter sig naturen om vi inte påverkar den?

I någon mån kan man säga att vi redan har alla dessa zoner, eller i alla fall alla utom den sista. Man skulle kanske kunna fundera kring hur vi använder zon 1 och 2, det finns helt klart effektiviseringspotential, men vi har grunderna till dem. Också zon 3, även om vi inte har egna djur som betar (vilket för övrigt är OK, permakultur bygger absolut inte på att en ensam odlare ska klara allt själv utan snarare att man gemensamt med de närmaste i bygden ska göra det – permakultur bygger på att vi är starka tillsammans, vilket förstås gör det hela än mer attraktivt i mina ögon). Om man räknar med träden som kantar våra marker som zon 4 har vi även den, särskilt om man kan inkludera grannarnas utrymmen. Zon 5 är svårare. Men hur som helst finns ju uppenbarligen stor potential här, vårt lilla paradis är som gjort för att leva enligt permakulturens principer.

Jag måste alltså verkligen lära mig mer om detta. I väntan på lämpligt inflöde av information (förutom familjen Arvidssons bok, som jag precis nu beställt och ser framemot att läsa) för att lösa de lite större frågorna, har jag börjat fundera kring hur vi ska tänka kring jord och vatten.

Jag har ju i alla år köpt jord när jag utökat odlingarna och även när jag vårgödslat/fyllt på, men i det långa loppet håller inte det. Dels för att jag hellre lägger pengarna på annat, dels för att den jorden ofta är kass och innehåller en massa torv (som dessutom inte är särskilt miljövänligt att bryta), men framför allt för att det inte känns rimligt att köra till affären och köpa inplastad jord och gödsel som i sin tur fraktats från (minst) ett tredje ställe, när i stort sett allt jag ser utanför fönstret är just jord. Och näring. Det känns som ett misslyckande varje gång. Vi behöver ett kretslopp som inkluderar både växtkompost (för ny jord till pallkragar och andra behållare), matkompost (bokashi) och näring i form av antingen växtdelar/gräsklipp i täckodling eller som del i bevattningen (nässlor eller urin). Plus då möjligen lite göttigheter från närmsta bonde då och då. Allt detta är egentligen förberett, men behöver planeras och sjösättas. Detta blir ett av mina viktigaste projekt under semestern, så att vi till våren har ett fungerande och väloljat system.

Denna sommar har ju också sannerligen aktualiserat bevattningsfrågan här hos oss. Efter förra året när vår trädgård mest liknade en myr, har det i år slagit åt helt andra hållet. Vi har tack och lov än så länge inga större odlingsomåden utan har kunnat vattna våra odlingslådor och krukor med slang, med endast egen brunn att tillgå finns inte en chans att vi hade kunnat försörja riktiga stora odlingar med vatten annars. Här behöver vi tänka till lite framåt, även om somrar som dessa inte kommer så ofta. Jag tror att hugelbäddar och täckodling kan vara viktiga delar i att hålla marken fuktig och sedan har vi ju också en brunn till, som tillhör den gamla pumpen som tidigare försörjde hela huset med vatten (innan det blev indraget och automatiserat 2003). Hur kan vi nyttja den? Allt detta plus funderingar kring hur vi kan skilja ut spillvatten på ett bättre sätt (idag häller vi äggvatten etc i en kanna, men det blir väldigt många kannor – vilket i sig också säger en del om vår vattenkonsumtion trots att vi verkligen tänker på att inte slösa) blir viktiga frågor att lösa på sikt.

Sedan behöver vi också bli mycket bättre på att samla in regnvatten (de flesta år faller det ju faktiskt en del regn). När det nu dräneras runt huset i slutet av juli måste vi ta tillfället i akt att fixa ett bättre system för detta. Att bara ha öppna tunnor mitt ute i ingenstans, som nu, är förstås alldeles för ineffektivt. Minst två tunnor kopplade till stuprören på boningshus och framtida loge är ett måste – och jag hade gärna också haft ett litet redskapsskjul med tak vid växthuset, där en tredje tunna skulle kunna sättas ut.

Jord, näring och vatten alltså – tre frågor som alla kan lösas relativt snabbt, i alla fall det mest grundläggande. Innan hösten blir riktigt kall och mörk ska detta vara på plats och kretsloppet komplett, det blir mitt sommarlöfte. Sedan ska jag ägna vintern åt att lära mig mer och kanske börja skissa lite på en större bild – förhoppningsvis dock medveten om att var sak har sin tid och att varje steg i rätt riktning är ett steg framåt. Allt behöver inte ske på en gång. Svårt det där, för en person som lätt bli ivrig att sätta igång saker…

Publicerat i Framtid, Projekt självförsörjning | Lämna en kommentar

Ny loge, del 1: takrivning

img_8345I helgen som gick var vår favoritbyggare här och tog bort det gamla eternittaket på logen, inför rivning kommande veckoslut. Snabbt som tusan gick det och ljust blev det. Plötsligt framträdde detaljer i den gamla byggnaden som jag aldrig sett så tydligt förr. Det blev också väldigt tydligt hur snett och halvförfallet allting är. Lappningar, nödlösningar, lertegel som vittrat sönder, spillbitar, bjälkar som går i vågor osv. Jag har heller aldrig tidigare lagt märke till att fönstren helt enkelt är vanliga spröjsade fönster – samma som från början satt på huset och som vi hade kvar på Södergatan innan renoveringen i höstas – som lagts ned istället för att stå på högkant, så att de blev breda men låga istället för smala och höga. Det är lite nostalgi att gå runt och titta på allt, men samtidigt känns det verkligen på tiden att vi bygger något hållbart, innan det gamla förtvinar av sig själv.

Status just nu:

Publicerat i Loge, Underhåll | Lämna en kommentar

Hejdå logen som vi känner den

Nu har det börjat, logprojektet 2018. Hundratals saker har burits ut och till stor dels slängts, spindelväv har viftats bort, gamla getingbon trillat i golvet. Ni får såklart följa med steg för steg här på bloggen, men först ett litet farväl till logen som vi känner den.

Den har ju alltid stått där, logen. Som en självklar del av Tjörnarp. När jag var liten dessutom med nästan halva ytan som ett avgrundsdjupt hål, där det bland annat stod en rostig gammal säng och som farmor varnade för som att det var Helvetesgapet. Det var bara två saker som var riktigt farliga i Tjörnarp: den utgrävda delen av logen och den gamla brunnen, som för säkerhets skull var igenspikad men som ändå lätt skulle kunna svälja ett klåfingrigt barn som råkade trilla ner. Den aktade jag mig noga för. Taggtråd, björnloka, tjurar och bålgetingar däremot, var inget att oja sig över.

Förutom det läskiga hålet, bestod logen av ett stort gäng verktyg där sågarna, yxorna och liarna var de klart mest spännande. Och en verkstadsdel som farfar ursprungligen haft mest nytta av, men som också vi fick snickra loss i om vi ville. Där hängde diverse verktyg, som sedermera rostade ihop bortom räddning, på en sådan där tavla med massa hål i och så fanns en skruvstäd som jag hoppas vi kan behålla även framöver. Långt innan jag var liten hade det funnits diverse djur i den delen av logen, det finns fortfarande kvar en gammal spilta med lucka ut i den andra, mer förrådsliknande delen. Och utanför verkstaden låg vedbacken, där farmor högg ved – ibland med hjälp av kil och slägga. Det såg alltid så mäktigt ut och släggan var så otroligt tung. Jag var så imponerad av farmor. När hon skulle såga den mindre tändveden, satte hon sig ned med en såg klämd mellan benen och sågade upp de bitar hon  behövde. Hon var så cool min farmor, jag önskar att jag var mer som hon.

I logen fanns också utedasset, som hela släkten utom farmor själv skydde som pesten. Förutom den inte helt angenäma doften fläktade det liksom lite obehagligt underifrån och man kunde aldrig riktigt veta vad som skulle komma upp och bita en i ändan. Att titta ner på spannen nedanför var det inte tal om, men farmor tömde förstås kontinuerligt och fick sedan finfina grönsaker. För egen del var jag också livrädd för spindlarna som stortrivdes på utedasset och satt i varje hörn – och för min bror, som älskade att öppna dörren just som man satt sig så att utedasset låg vidöppet för hela trädgården att beskåda. Men det var bara i nödfall man gick på utedasset, endast under längre vistelser. När ingen kunde skjutsa en till macken ett par kilometer bort, där det fanns en toalett.

Allt detta är snart historia. Planschen på Drottning Silvia är sedan länge nedplockad från utedasset och ingen har snickrat i verkstaden på många år. Inte ens vedbacken finns kvar, den är numera parkering. Tiderna förändras vare sig vi vill eller ej. Och nya tar vid.

I slutet av sommaren ska det stå en ny loge på samma plats, som är bättre planerad och anpassad för oss som nu bor här året runt. Det kommer att bli så himla bra. Men först, låt oss minnas logen som den en gång var:

 

 

Publicerat i Loge, Minnen | Lämna en kommentar

Ohyra i växthuset

img_8305Just som jag hurtfriskt tryckt ner tangenterna så att de format meningen ”hittills har jag sluppit löss” i inlägget om växthuset, såg jag under min dagliga inspektion istället något annat konstigt på ett par av chiliplantorna: små hål i bladen, som att någon suttit och skjutit med en kulspruta i miniformat. En sådan där av gammalt gangstersnitt, ni vet. Som i en tecknad film.

Men så roligt skulle vi förstås inte ha det. Jag synade bladen på baksidan och såg pyttesmå larver på en del av bladen, som jag naturligtvis klämde ihjäl i ren reflex. Dem jag upptäckte vill säga. En lätt googling senare på dagen gav vid hand att det rörde sig om den för mig helt nya bekantskapen grönsaksfly som slagit sig ner bland mina plantor. Tydligen är de väldigt vanliga i växthus, gillar tomater och chili och äter inte bara bladen utan också frukterna när de kommer. Det tuggar liksom lite på allt.

I den utmärkta boken ”Skydda din trädgård” av Odla med P1-experten Maj-Lis Pettersson (som är grym!) berättas det att grönsaksfly kan vara svår att upptäcka på dagen eftersom de är nattdjur och att de till slut äter hela plantan om man inte gör något. Åtgärderna som rekommenderas är helt enkelt att, som min reflex konstaterade, klämma ihjäl dem och att då kanske skaka lite på plantan först så att de kryper fram och lossnar lite från bladen. Man kan också få bort maskarna med bakterien Bacillus thuringiensis, dvs det ekologiska bekämpningsmedlet ”Turex” – som händelsevis också är det medel man använder mot kålfjärilslarver. Boom! Sagt och gjort, en dos av detta är nu på väg hem till vår brevlåda så att även kålen (som fortfarande inte planterats ut från sina brätten trots att vi gått in i juli – men never you mind) kan skyddas framöver.

Tänk att jag odlat i så många år på både balkong och i Tjörnarp och ändå är det i stort sett bara sniglar och löss jag oroat mig för. Jag lär mig så mycket nytt här hela tiden, inte bara om vikten att dränera runt huset och hur man täpper igen hål i grunden så att inte råttorna kommer in – utan även om sådant jag redan visste en del om. Älskar detta liv!

Publicerat i Ohyra | Lämna en kommentar