Den 29 juni hade jag ett nätt nervsammanbrott. Vi hade firat midsommar och gått all in med tipsrunda och quiz och mat i flera omgångar med fina vänner i vårt paradis, regn och sol hade kommit och gått i precis lagom omgångar och precis alla växter stortrivdes med livet – det var bara det att det enda som kommit i min jord var ogräs och ett gäng perenner. Kändes det som. I växthuset stod små krukor med taniga plantor som borde fått större krukor för länge sedan, det stod två omgångars kålsådd och förgicks i värmen, inte en enda bädd i den nya köksträdgården var färdig och lösningen långt borta.
Jag kände mig helt värdelös. ”Jag trodde att jag kunde men jag trodde för mycket”, skrev jag i en anteckning i min telefon och lät tårarna falla över kvickrot och tistlar och annat skräp i odlingsramen där pumpan skulle vuxit. Vart jag än vände blicken såg jag bara misslyckanden och projekt som vuxit mig över huvudet. Jag var beredd att ge upp hela säsongen, parkera mig i tv-soffan och vägra erkänna trädgårdens existens förrän nästa vår.
Men även om jag är bra på att deppa och förebrå mig själv mina misslyckanden, är jag också ganska bra på att komma igen och spänna bågen åter. Den där vinnarskallen jag brukar ge fotbollskarriären cred för men som nog minst lika mycket beror på revanschlusta sedan barndom och tonår, är en synnerligen god egenskap när det gäller odling och trädgård, där bakslag och misslyckanden är oundvikliga och ständigt återkommande. Detta plus trösten i att det alltid kommer en ny säsong, med nya chanser.
Efter ett par dagars paus och självrannsakande, tog jag därför en runda i trädgården och försökte se bort från allt det där som inte blivit färdigt. Då framgick det ganska tydligt, att denna säsong nog ändå är den säsong då jag odlat absolut mest hittills i mitt liv. Trots alla plantor som förstörts av att inte ha en slutplats att flytta till. I pallkragarna har jag flera sorters sallad, rädisa, fänkål, krasse, några enstaka rödbetor och rotselleriplantor, mangold, spenat, gul lök och rödlök, mynta och persilja och en och annan sommarblomma på tillväxt. I de större odlingslådorna frodas vitlöken och både sommarmorötter och höstmorötter har kommit upp fint, den minimala purjolöken blir kanske inte så stor och stark, men den växer och kommer minst att kunna skördas som salladslök innan vintern är här. Vid sparrisen har dillhavet brett ut sig, i växthuset står flera krukor basilika och njuter och i den långa singelgången mellan odlingslådor och köksbacke står både petunior och jätteverbenor i sina lådor och blommar fint, medan störbönorna så smått börjat klättra uppför sina bågar. Vi har skördat fläder, rabarber, jordgubbar och sparris och mitt nya potatisland, som jag så omsorgsfullt grävde i våras, har visserligen nästan vuxit igen runtom – men i själva landet står potatisen faktiskt stolt. Och i köksbacken trivs de perenna kryddorna som fisken i vattnet. Backen är inte färdig, men det som lever, lever gott.
”Det tar tid att bygga en framtid”, sade min fru till mig när hon manade mig till tålamod och ville se mig repa mod. Och det är ju sant. Köksträdgården har varit ett jätteprojekt och en normal människa hade kanske insett det från början, satsat ett år på att bygga strukturen och sedan börjat odla där först nästa år eller möjligen till hösten. En normal människa hade kanske inte tänkt sig att fylla landet redan i början av juni, när grävningen av de 200 kvadraten gjordes i mitten av maj. Men normalt är tråkigt och att drömma stort är mycket roligare, det är så jag är funtad. Då går man också på sina smällar ibland, även om man dessförinnan också haft förbannat roligt.
Men jag laddade om, som sagt. Prioriterade att göra-listan och insåg det omöjliga. Gjorde ny lista, som säkert också är alltför optimistisk men ändå rimligare än den gamla.
Några omedelbara konsekvenser:
• det blir mycket mindre tomat och chili än planerat. Dels av platsbrist, dels pga rangliga och misskötta plantor. Jag väljer ut de finare exemplaren och kör på dem. Bland chilin blir det prio peperone padron, eftersom vi fortfarande har fjolårets chili i frysen
• det blir ingen kål utom den grönkål och svartkål som skördas sen höst och vinter och som sås under sensommaren
• alla plantor som ser tråkiga ut, slängs utan pardon. Vill inte ha några påminnelser om misslyckandena längs vägen- Istället för att försöka rädda sådant som i bästa fall blir halvdant, är det bättre att så nytt och glömma det dåliga
• förbud mot att kolla sociala medier (från mitt odlingskonto) förrän jag känner att jag är ikapp. Har så svårt att se bortom det som läggs ut där, även om jag förstår och vet att det inte är hela sanningen för någon
Av det som fortfarande kan vara lönt att rädda, är baljväxterna högsta prio. Kvarter 1 i köksträdgården har kommit längst och är nästan jordfyllt, där blir det bönkvarter. På samma sätt tror jag mig kunna rädda frilandsgurkor och squash (sista odlingslådan i gamla odlingen) samt pumporna, som inte behöver så mycket mer jord än precis runt plantan utan kan växa i diverse skröfs som löv och kvistar och ensilage. Satsar därför på att få även kvarter 4 färdigt även om jag har svårt att se någon större skörd framför mig. Jag bör också kunna få ut betorna som står och stampar i sitt brätte i en av odlingslådorna i det ”gamla” området.
I övrigt gäller det helt enkelt att få strukturen klar. Täcka all mark och fylla på med flis i köksträdgården, bygga de sista odlingsramarna och sätta staket ut mot ängen (åkern…), gräva upp och täcka området kring växthuset, plantera pionhäck och körsbärsbuske och fylla på med sten runtom – och få ordning på kökssidan, där det förutom att det ska fyllas på med diverse kryddor i själva backen, också ska läggas byasten utanför förrådet och sedan makadam i övrigt, så att trampstenarna jag lade ut i våras kommer mer i nivå med övrigt. Plus då att förrådet som byggdes ifjol ska målas, ett litet miniväxthus ska byggas på en av odlingslådorna, ett stengärde på framsidan förberedas och så är vi lite sugna på att slipa golvet i fd ”varma rummet” (nu gästrummet), så att vi kan möblera där och göra fint till hösten. Det har hittills varit lite av ett rum där vi ställer in allt som vi inte riktigt vet var vi ska ha det, men det är ju så himla fint egentligen att man skäms när man inte gör det rättvisa. Ovanpå allt detta ska det byggas ett uterum på uteplatsen och ett redskapsskjul uppe vid köksträdgården, men det gör vi ju inte själva. Elen i odlingsrummet, på uteplatsen/uterummet och vid växthuset ska ordnas. Och till senhösten byter vi tak på huset. Så det är ju inte så att utvecklingen står stilla här, trots diverse misslyckanden längs vägen.
Efter vintern kommer vår och efter depp kommer pepp. Det är lika givet som amen i kyrkan. Farmors paradis är ett livsprojekt, juvelen i mitt liv när det väl ska summeras. Det är faktiskt väldigt mycket viktigare att det blir bra, än att det går fort. Även om jag en gång för alla föddes utan tålamod och med en brinnande revanschlusta, som tvingar mig till tillfälliga kallsupar när jag tar mig vatten över huvudet.
2019 är inte slut, dags att ta sig i kragen!
Ebbarp. Tjörnarp. Paradiset. 