Bönor är alltså en storsatsning i år – och samtidigt också en liten hyllning till alltings början. I begynnelsen var nämligen tio små pallkragar och en nyfrälst odlare som tillbringade sina första sommardagar någonsin i Paradiset utan att hennes farmor var på plats. Eftersom den nyfrälsta odlaren också tillbringat några timmar med att titta på Per Morbergs matprogram (där drömmen om ett nytt kök för övrigt tog fart, men det är en annan historia) och där intresserat sig för de vaxbönor han serverade till sina kåldolmar (en rätt som – och här gör vi plats för trumvirvel när vi binder ihop alla trådar i denna spretiga text – mest av allt annars förknippades med hennes farmor), blev det kanske lite överraskande en av de grödor hon odlade allra först i sin karriär. Vaxbönor alltså. Sommaren 2009 var det och bönorna växte finfint och gav en skörd att stoltsera med.
Numera äts det bönor nästan vareviga dag i detta hushåll. Senaste halvåret har vi helt avstått kött här hemma, vilket inspirerat oss till helt nya recept och rätter. Till skillnad från under min tonårsvegetariska period på 90-talet, finns det en uppsjö av både böcker och recept på nätet (nätet fanns knappt på 90-talet…) där Therese Elgquists bok ”The New Green Protein” och Yotam Ottolenghis ”Plenty” har blivit lite av favoriter, om jag måste nämna några. Anyways. För att få i oss protein utan kött (och under vinterhalvåret äter vi dessutom försvinnande få ägg), har vi ätit betydligt mer baljväxter än förut. I biffar, i krämer, i sallader, i wok, i grytor, i allt. Och till skillnad från cerealier, som vi också äter mycket av, kan vi ju faktiskt i mycket hög utsträckning bli självförsörjande på just bönor i framtiden. Det vore en viktig grund.
I år tänkte jag därför börja testa mig fram på riktigt. Jag kommer att fokusera på kokbönor eftersom det är främst där vi ser behov, men jag ska också odla vaxbönan ”Meraviglia”, brytbönan ”Cropper Teepee”, sojabönan ”Fiskeby V”, som är tänkt att skördas som edamame-skida, och bondbönorna ”Solberga”, ”Witkiem” och ”Aquadulce Claudia”. Så det blir en liten familjegathering för de vanligare bönorna också.
För kokbönor/spritbönor däremot, blir det kalas för hela tjocka släkten. Eftersom koksbönor har lång utvecklingstid men inte kan sättas i marken förrän det är lite varmare, behöver de försås så fort som möjligt. Kanske redan idag. Eller imorgon.
Sorterna som ligger i sina påsar och spritter av vårkänslor är:
Flajoly
Låg, fransk delikatessböna. Kan skördas både fullmogen till spritböna och som späd till brytböna. Jag tänker alltså framför allt använda den som spritböna.
.
Cannelino i två varianter
Den klassiska bönan till Minestronesoppa, men annars ingen favorit här hemma – utom som bas i röror. Då är den faktiskt grym med sin volym och sin mjukare smak. Men eftersom jag aldrig odlat den själv, har jag svårt att bedöma både smak och konsistens som den faktiskt är, istället för i konserverad form. Jag har köpt en variant från Runåbergs och en från Lindbloms och växten är vad jag förstår något kraftigare än vanlig buskböna. Kupning kan behövas och även stöd.
.
Borlotto Lingua di Fuoco Nano
Med ett namn värdigt en fotbollsspelare i världsklass, har den här bönan kanske den snyggaste baljan ever. Även själva bönan är ju dock läcker med sina vinröda inslag.
Yin Yang
Ännu en supercool böna till utseende, men jag har aldrig smakat den. Den rapporteras dock vara mild och fin. Jag kan erkänna att min främsta anledning till att odla den dock är att den kommer att vara sjukt snygg att ha i skafferiet… Lång utvecklingstid, 90 dagar. Måste sås pronto.
.
Katja (brun böna)
Japp, detta är den klassiska böna man gör bruna bönor av. Nu äter vi ju inte fläsk här hemma längre, men banne mig att jag någon gång i livet ska laga bruna bönor av egen skörd! Det har mina förfäder gjort och det ska jag också göra. Inte helt lätt att få tag i frön, men till slut hittade jag hos Lindbloms. Kraftig planta, kan behöva kupning.
Svart böna
En av basvarorna hemma hos oss. Älskar denna i både grytor och salsor, men har aldrig odlat den själv. Köpt utsäde från omställningsgården Sambruket i Sösdala. En rolig bekantskap och glädjande att kunna köpa från lokala odlare.
.
.
Kidneyböna
Också denna köpt från Sambruket i Sösdala. Jag är ensam i hushållet om att älska denna böna, men i chili är den oslagbar, tycker jag. Även i salsa funkar den fint. Och den är ju snygg också, icke att förglömma.
.
Mor Kristin
Ett riktigt kulturarv. Mor Kristins var en gammal änka som bodde i ett torp mitt ute i skogen i Kisatrakten i Östergötland på 1800-talet och 1900-talets början. Denna halvhöga, rödspräckliga böna sägs vara född 1915 i hennes trädgård och säljs bara i små upplagor kommersiellt. Jag köpte från Sambruket i Sösdala, än en gång.
.
Signe
Också ett kulturarv, men från Blekinge. Signe Anderson bodde i Åby utanför Ramdala i början av 1900-talet. Det berättas att hon i sin lilla köksträdgård hade bönor och potatislök tillsammans med många andra grönsaker och rotfrukter. När hennes dotter Johanna gifte sig på 30-talet och flyttade, fick hon bland annat med sig frön till denna böna, som hon i sin tur förde vidare till sin son Åke Karlsson, som odlat den vidare. Signes böna är en buskböna och enligt tradition ska den sås dagarna runt Blenda-dagen (27 maj) och ge skörd i september. Älskar sådant här! En historia, ett arv. Också denna fick jag tag på via Sambruket, men den finns hos andra också. Dock i liten skala.
Tänk er alla dessa bönor torkade och i glasburkar i skafferiet till hösten! Jag tror jag dör lyckodöden.
Men det är inte bara bönor vi förbrukar i baljväxtfamiljen. Lite ärtor ska vi förstås också odla. Bland dessa känner jag mig nästan mest spänd på den mytomspunna ”Lokförare Bergfälts jätteärt”, som är en sockerärt med skidor upp till 13-14 cm stora. Den är svår att få tag på, men än en gång kom Sambruket till min räddning. Inte nog med att frukterna sägs bli grandiosa (och plantan hög, upp till 2 m), det ska också vara den absolut godaste sockerärt som smakats. Förväntningarna är skyhöga! För att gardera ska vi dock ha en annan, ”vanlig” sockerärt också, ”Shiraz”. Och en märgärt (”Waverex”) som vi kan frysa in i massor, gröna ärtor går det åt i mängder när frun i huset får feeling.
Och så blir det lite spritärtor också, liksom spritbönor. Mer mumma till skafferiet.
Solberga
Kompis med bondbönan ”Solberga”, som vi alltså också ska odla. Gråärt som funkar till ärtsoppa, men framför allt tänker jag att den i hög utsträckning ska kunna ersätta kikärtorna, som inte går att odla med någon större skörd här. ”Solberga” är en mycket gammal sort från Bohuslän och har odlats på samma gård i Solberga socken sedan 1600-talet. Den blev dokumenterad för första gången 1742. Hög planta, upp till 2 m, som behöver stöd och traditionellt odlas tillsammans med bondbönan just av denna anledning.
Blauwschokker
En blåärt med lila baljor och ljusgröna ärtor. Ett experiment som även den blir upp till 2 m hög och behöver stöd.
…och till sist kommer vi också att odla en böna vi inte vet mycket om, mer än att vår goda vän Johannas mormor Britt-Marie, bördig från Ekenässjön i Småland, odlat den i alla år i sin trädgård på Öland. För att hedra hennes minne och hålla bönan vid liv, fick vi några frön av vår vän att sätta i marken. Det är förmodligen en blomsterböna, Johanna kan inte komma ihåg att någon någonsin ätit den, men hur som helst är det klart att den ska leva vidare! Den åker med tillsammans med resten. Ätbar eller ej. Bönan Britt-Marie, ni hör ju själva. Poesi.
(bilder i detta inlägg lånade från Impecta och Runåbergs i första hand, de flesta fröer är köpta därifrån)
Ebbarp. Tjörnarp. Paradiset. 