Myntaflytt – Mordor tur och retur

Ni kanske inte tycker att jag hann med så mycket under min helg i Tjörnarp? Ni vet inte vad ni pratar om.

För ett par månader sedan började jag nämligen fundera på om det inte var dags att flytta myntan från sin tron i söderrabatten och istället samla alla kryddor och örter på kökssidan (mer om det senare). Dels för ordningens skull och dels för att jag tyckte mig se att myntan trots sin placering i en cementrundel började sprida små skott i rabatten. Myntaplantor som får hållas har till slut kört över alla motståndare och helt tagit över jorden den står i – och det ville jag förstås inte.

Så jag tänkte alltså flytta den. Bara en liten del av moderplantan (myntan har på ett par år gått från ett förskrämt ICA-köp till storbuske, hela det åbäket behövde jag inte ha med mig).

Alltså. Liten planteringsspade togs fram. Spadtag togs.

Tårar föll.

På dessa två år hade nämligen myntan utvecklat rotsystemet från helvetet. Det behövdes alls ingen liten planteringsspade – utan yxa, machete och eventuellt en mindre traktor för att ta upp allt. Efter en halv dags svordomar (tur det är lätt ödsligt därute på landet) hade jag fått loss en bit och satt den i den gamla regntunnan utanför köksdörren (försök sprida dig nu, din rackare) och samlat så mycket rötter att det räckt till ett eller två majbål i hagen. Jag grävde så långt ner i rundeln att jag nästan mötte berggrund, men rötterna tog inte slut för det. Ånejdå. On and on and on, som Björn & Benny skrev efter en dag i myntaodlingarna.

Jag orkar inte mer nu. I cementrundeln hade jag i år tänkt sätta staketdruvor, men vågar jag det trots att det finns (förvisso isolerade och förvagade) myntarötter kvar längst därnere? Ska jag lägga typ en tidning i botten och sedan jord ovanpå till staketdruvan? Vad säger ni, trädgårdsvänner?

Pallkragesådd och annat vårpyssel

Det var förstås dags för sådd också i helgen. Inte allt riktigt än, en del måste vänta någon vecka innan frostrisken är helt över – och dessutom försöker jag att inte så allt precis samtidigt. Det där med en enda intensiv skördetid är ju sådär.

I jorden kom rädisor, morötter, rödbetor, bondbönor, dill (ska fyllas på) och palsternackor, medan lite olika bönor, salladslök, kålrot och mangold fick vänta. Sedan måste jag köpa lite nytt också, jag vill gärna ha ett par sorters kål och lök i år. Och persilja, som jag förvisso kunnat sätta redan i helgen, men jag mitt nöt hade förstås glömt den påsen hemma. Men i alla fall. En del blev sått och hemma i lägenheten väntar två pumpaplantor som ska få stå i stora landet så fort pappa fått päror och annat i jorden. Tydligen ska inte pumpa växa precis intill potatis, nämligen. Sägs det.

När det gäller pallkragarna visade det sig för övrigt vara ett mycket klokt drag att göra den stora vårrensningen redan i påskas, innan kvickroten riktigt fått grepp. Rensningen då var inte jättejobbig och nu vid sådd krävdes bara lite putsning. Stor skillnad mot ifjol då jag gjorde en enda stor rensning vid sådd.

Vi har inte heller lika mycket myror i år, kanske för att jag körde runt jorden då i påskas. Ett par lådor med ett gäng kryp fanns det, men inga ägg mer än i en pallkrage där det såg ut som att de slagit sig till ro. Till skillnad från andra år då jag försökt vattna bort dem tänkte jag detta år helt sonika låta dem leva sida vid sida med mina grödor. Om de inte förstör någonting, vilket ingenting jag läst eller erfarit tyder på, finns väl egentligen ingen anledning att bråka med dem.

Förutom sådden hann jag också flytta tillbaka överlevande smultronplantor till sin plats vid uteplatsens stengärde efter ett år i pallkrage (som jag inte rört på ett helt år, kvickroten hade stort släktkalas i jorden) och lägga lite kogödsel på rabarbern (som varit lite eftersatt, konstigt nog).

You talkin´ to me?

Överkörd av grävmaskin, dödförklarad och begraven under lager efter lager av jord och grus och singel. Tror ni att pionen gav med sig? Icke.

Jag hann sörja vår gamla pion en hel vinter, för det var den enda vi hade kvar som farmor en gång satt. Det var det ingen som tog hänsyn till när traktordäcken rullade in för att gräva det mörka hål som sedan blev uppskattad uteplats. Smultronen klarade jag och en del av påskliljorna vid stengärdet, men pionen hade jag gett upp.

Men det ska mer till för att knäcka en pion. Redan i påskas började den titta upp ur jorden och borsta av sig dammet, jag tror nästan jag hörde ett hånfullt fnysande också när jag böjde mig ner för att titta närmare. Ett par lager grus och en grävmaskin, liksom. Pfffft.

Tack, starka fina du för att du klarade dig. Jag ska genast skaffa lite kompisar åt dig, en torpträdgård är inte värd namnet utan ett hav och pioner!

Vår bästa tid är nu

Om ni inte hör ifrån mig på ett tag, så är det för att jag svimmat av skönhet. Inte av min egen, även om jag inte är alldeles onöjd med mitt utseende (efter två glas vin är jag till och med väldigt nöjd), utan av våren. VÅREN! Sköna maj, välkommen – du vackraste månad av alla.

När jag körde hem igår från Tjörnarp, var vägen just vid Fulltofta strövområde i sitt allra mest bedårande slag. Bara på de fem dagar som gått sedan jag var på väg hem från Valborgsfirandet, hade de knoppande träden bara exploderat. Det var som att köra igenom en slingrande tunnel – eller nej, mer en katedral – med skyhögt i tak, helt omsluten av skir försommargrönska. Jag dog där bakom ratten alltså. Och retade mig enormt på att jag inte hade kameran tillgänglig, för då hade jag stannat bilen bums och förevigat allt åt er. Alla borde få uppleva denna överväldigande skönhet.

Och inte bara det, för bakom mig lämnade jag snövita plommonträd i trädgården, så vackra i kontrast mot den blå himlen. Åh, vad jag älskar denna tid med humlor som surrar från blomma till blomma och hela världen liksom andas förväntan och hopp.

Det rör på sig

Mullvadsbunkar borta. Koskiten nergrävd. Dags sätta pärorna i jorden.

Vårtecken

Renoveringsprojekt 2012 – del 1

Huvudsysslan denna Valborg var inte sådd, som annars brukligt är. Delvis för att jag glömt alla mina fröer hemma – men också för att det snart är dags för renoveringsstart inomhus (tjiiiihooo!). Och innan Storfräsarn kan komma med sina merry men och fixa till de två stora rummen i huset, måste förstås möbler flyttas undan.

Pappa, som ännu inte återhämtat sig fullt ut från sjukdom, gav mig därför i uppgift att tömma rummet utanför badrummet, som blir först ut i renoveringen. Så långt allt väl. Orden ”och så rensa ut det som ska slängas” skulle han dock komma att ångra.

Med benägen hjälp från min (samvetslösa) vän L. växte skräphögen ute på gräsmattan för varje timme som gick – och när Vaktis sedan svängde förbi och hälsade att även möbler kunde brinna i majbålet, var det liksom sista spiken i kistan. Ut åkte fåtöljer (varav jag verkligen sörjde den ena, som dock dels helt enkelt inte får plats och dels var så dammig att blott en blick på den utlöste ett smärre astmaanfall), byråer, bord och diverse skräp – och när vi ändå var igång tömde vi hela klädkammaren också (det enda som sparades: farfars gamla skjorta med ”Simhallsbadet” på bröstet). En del fick ligga kvar i gräset i väntan på att skjutsas till tippen, men allt som kunde brinna brändes – helt enligt filosofin ”Vad godsägaren inte känner till kan han heller inte stoppa”.

Minns ni hur rummet (för övrigt enda rummet i huset som inte har ett namn, märkligt nog) sett ut hittills? De senaste åren har det mest varit ett förvaringsrum, där allt vi släpat upp från våra egna hem och farmors lägenhet i stan hamnat. Samtidigt som vi haft verktyg, handskar, smutsiga kläder, skor och allt möjligt skräp där. Vi har liksom inte brytt oss. Såhär såg det ut i juli förra året:

Det finns förstås en del att anmärka på – och inte blev det bättre av att tömma rummet. Hujedamej vilka sprickor och bubblor det finns i den tapeten. För att inte tala om att det fattas ca 5 cm från golv till golvlist ut mot ena ytterväggen. Undrar var mössen kommer in…? Den där hemska bruna mattan ryker också nu, även om vi tyvärr inte fick med den i elden. Och åttiotalslamporna. So long.

Planen är nu att ta fram brädgolvet (som vi hoppas ska gå att slipa till), sätta in en kamin, riva ner tapeterna och måla vitt direkt på putsen, samt – vilket nästan känns mest spännande av allt – riva bort gipsinnertaket och ta fram originaltaket med blottade takbjälkar som ska målas mörkbruna. Pappa är lite tveksam till att bara ha målade väggar och inte tapeter, vi får väl se hur han gör. Själv är jag övertygad om att det blir superbt. Vit puts är fräscht och känns på något sätt ursprungligt, samtidigt som det ger fullt fokus på de två fönstren och grönskan utanför dem. Kontrasten mot bjälkarna och trägolvet blir också riktigt snygg tror jag. Hoppas vi kör på det.

Tänk att någon för sisådär 4-5 decennier sedan tittat på det nyfixade golvet, när man dolt brädorna och lagt lite grå plast ovanpå, och tänkt ”Gud, vad bra det blev! Snyggt – och lättskött”. Fascinerande.