Det är här det ska växa päror snart.

Den senaste tiden blidväder har slagit till hårt mot puckelpisten i mellersta Skåne. Vad som en gång var ståtliga pucklar har blivit mullvadsbunkar igen.

Men lite snö finns det kvar. Dock mest slask även i dessa trakter.

Snart ska här växa ståtliga päror, grönt gräs  och höga morötter.

Så fort jag fått bort is, snö och mullvadsbunkar, alltså.

Nu är den klar. Världens första ekologiskt byggda puckelpist.

Och den ligger mitt i Skåne. Alldeles vid sluttningen av Mount Ebberest.

Med hjälp enbart av markens egna krafter och dess underentreprenörer har banan fått sin naturliga utformning.

– Vi kommer nu att undersöka möjligheterna att få arrangera FIS-tävlingar, säger den driftige ägaren.

Alltså att det internationella skidförbundet godkänner banan. I ägarens ungdom hade uttrycket en helt annan innebörd.

I föreskrifterna för att uppfylla kraven står det:

”Backen skall enligt gällande FIS-regler vara 10 % puckel med 16 meters landning. Hoppen får maximalt vara 0,5 meter höga från transition.”

Det innebär att i nuläget kommer åkarna att landa mitt i kohagen och sedan få ett naturligt stopp när de kasar ner i bäcken – som för stunden har osedvanligt högt vattenstånd.

Regeln med begränsad höjd från transition är ändå det som orsakar banläggaren störst problem. Han har nämligen inte en blek aning om vad det ordet betyder.

Emellertid har han lärt sig googla och drar då slutsatsen att det är uthoppspunkten som avses med detta svåra ord.

Alltså bara en halv meter höga hopp. Jäklar. Då går elstängslet i hagen åt helskotta.

I föreskrifterna finns också en säkerhetsbestämmelse att banan ska omgärdas av bromsande skydd i händelse av fall.

I det avseendet blir det inga problem. Det finns redan ett stengärde.

Så nu kör vi.

Förra året drog vi oss tillbaka och var mycket nöjda med att vi med hjälp av tjärnvapen lyckats fördriva mullvadarna.

Det jag kallar tjärnvapen är alltså en grej som skickar ut ljud i underjorden så att mullvadarna blir rädda och söker sig någon annanstans.

Men man måste byta batterier ibland. Och när detta skulle göras visade det sig att jag var tvungen att köpa ett helt nytt tjärnvapen.

Så skedde och detta apterades enligt instruktionerna.

Efter en dryg månads frånvaro var det dags att åka upp och inspektera utfallet.

Anblicken vid ankomsten var chockerande. Hela gräsmattan full med mullvadsbunkar igen.

Så nu är vi tillbaka på ruta ett igen.

(bilderna till vänster tagna idag)

Men planera framtiden, det kan man. Och planering är som av en ren slump bland det roligaste jag vet.

För att inte fadern ska få blodstörtning tänkte jag här hålla mig till de mer lågmälda tankarna jag har inför nästa år:

En notering jag gjort efter årets odlande är att det fanns ett klart överskott på sallad. Sallad är svårodlat i meningen att det måste användas direkt – och det visade sig föga överraskande att det då var överdrivet med två sorters plocksallat, ruccola, sparrissallat, spenat och mangold. Sparrissallaten var jag heller inte överförtjust i. Eftersom den äldre generationen helst undviker grönsaker är det dessutom bara jag som äter skörden – alltså räcker en pallkrage gott och väl.

Nästa års stora (pallkrage)satsning blir därför av det mer robusta slaget: rotfrukter, bönor, lök och kål. Sådant man kan frysa in och/eller förvara länge – eller äta direkt, färskt. Jag tänker mig, förutom morot, rödbeta, palsternacka, sockerärt, vaxböna, brytböna och bondböna (som jag hade redan i år), att det hade varit trevligt med kålrot, gul lök, syltlök, purjolök, vitlök, palmkål, rödkål, vitkål, pumpa/vintersquash och kanske kronärtskocka och jordärtskocka. Dessutom hade det varit coolt med pepparrot – måhända kan jag i nuläget inte odla gurkor – men då ska jag banne mig i alla fall kunna använda både egen dill och egen pepparrot till inläggningen! Förutom allt detta skulle jag också vilja experimentera lite med potatis som förgrotts av mig själv, som komplement till pappas mer storskaliga odling.

Jag skulle också vilja ha äpplen. Under min tur till Äppelmarknaden i Kivik tillsammans med min vän H. smakade jag mig igenom en hel massa sorter för att försöka bestämma vad jag vill plantera – och min absoluta favorit var Aroma, som skördas i september/oktober. Men också Katja, ett lite sötare äpple som plockas i augusti/september, var riktigt gott. Finns det möjlighet till ett tredje träd skulle jag även kunna tänka mig klassiska Discovery, också det med skördetid i augusti/september.

Är vi klara där då? Njae. Vi är väl inte det. Egentligen är min stora uppgift denna vinter att tänka ut hur rabatterna på framsidan och södersidan ska se ut samt vilka blommor som ska finnas på och runt uteplatsen. Blomsterintresset är ju lite nytt för mig så det blir mycket läsande, men jag tänker inte arbeta med så mycket annat än klassiska torpväxter. Jag är dessutom lite sugen på att flytta myntan från betongrundeln på södersidan, där den trots avgränsning är på vippen att ta över hela rabatten, till egen kruka/tunna vid köksingången – och istället sätta vindruvor i rundeln. Där skulle vindruvorna stå skyddade i mycket sol och med en fin vägg att klättra mot.

Men det är alltid så mycket planer såhär långt innan säsongen börjar (betänk att jag bara avslöjat de småskaliga planerna här…). Jag vet hur det blir sedan: stress stress stress under ett par helger i april och maj när allt ska förberedas, grävas, rensas och planteras. Men drömmarna är nästa värda lika mycket som själva resultatet, så det gör inte så mycket.

Och det som inte hinns med nästa år får väl vänta till 2013.

Bild från 28 november 2009.

För andra gången det här året har jag – och dottern – ställt samma fråga: Varför har detta inte blivit gjort långt tidigare?

Det började med uteplatsen som blivit en succé bortom all förväntan.

Och nu har vi gått inomhus.

I det som en gång var ett stall – vi talar om 70–80 år sedan – fanns ett stort hål precis till höger när man kommer in. Det användes i forna dagar för att vinterförvara hö.

När jag var liten sa alltid mina föräldrar:
– Akta så du inte trillar ner i hullet.

Och samma sak har upprepats efter hand till mina barn och numera barnbarn.

Men så kom vi på (egentligen var det jag, men det låter så jäkla pompöst) att bygga över hålet. Jag trodde i min enfald, och här är den beteckningen adekvat, att man skulle behöva fylla igen med stenar och betong.

Dessbättre har vi en Vaktmästare som är betydligt mer bevandrad i praktiska göromål.
– Nej, det är hur enkelt som helst. Man tar bara…

Sen kom det en radänga om stöttor och reglar där jag på ett tidigt stadium insåg att jag inte skulle blanda mig i.
– Det kan jag fixa på en eftermiddag, lovade Vaktis.

Men dels är Vaktis tidsoptimist, dels hade hans arbetsredskap förmåga att laddas ur efter fem minuter – med ett par dagars uppehåll som följd varje gång. Så det tog lite längre tid.

Nu är det nästan klart. 15 kvadratmeter tidigare helt outnyttjat utrymme finns disponibelt. Men till vad?

Min, om inte viktigaste så i varje fall väsentligaste uppgift, i de här trakterna är att stoppa alla vilda idéer som kommer från Vaktis eller dottern. En och annan gång kommer det ett guldkorn som jag låter gå igenom.

Detta var inget sådant. När Vaktis föreslog:
– Vi kan anordna dansekvällar.

Grunden var att golvet bestod av spontana brädor (eller vad det heter när det finns spår så man sätter ihop dem). Och att det var ett jämnt och fint underlag.

Avslag direkt, eftersom jag kände att jag skulle bli indragen. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i dans, speciellt inte de senaste åren.

Blotta tanken är avskräckande:

Asa runt på en massa gamla kärringar utan att det blir nåt? Nä, det får va.

Det finns väl inte mycket som är mer deprimerande än hösten. Att sätta tillbaka utemöblerna i sina skrymslen är direkt motbjudande.

Samtidigt ska man förbereda den tid som kommer, alltså våren. Jag bor i en bygd där de flesta runtomkring är riktiga bönder. De tittar på mitt lilla trädgårdsland och säger förmanande:
– Du måste höstagräva!

Så nu har jag gjort det. Känns meningslöst att gräva och ha sig utan att det ska hända något mer.

Nej, nu ska vi invänta vintern och snöhelvetet, sedan ska vi gräva igen…

I den här bygden har vi lång erfarenhet av att inte sätta för tidigt, därför brukar det bli första veckan i maj innan frön och päror kommer i jorden.

Det är sju månader dit!

Under tiden måste man slåss mot inre och yttre röster, som undrar ”vad är det för vits”?

Men då har jag ett dräpande svar:
– Tänk så mycket jag tjänar på att odla eget!

Facit kom nämligen i veckan när Coop gick ut och erbjöd alla rotfrukter för 2,90 kr/kg.

Det enda jag har riktig koll på är mina rödbetor. Det blev totalt 1,5 kg.

Jag har alltså tjänat 4,35 kr!

Kanske inte mycket, men tänk på att jag samtidigt lurat staten på 87 öre i moms!

Anders Borg är skakad.

Jag var en liten sväng i Ebbarp över helgen som avslutning på en biltur som innefattade äppelmarknad i Kivik. Man kunde lätt konstatera att hösten blir tydligare för varje vecka: luften var lite renare, morgonen lite fuktigare och doften lite mer fylld av jord än för bara två veckor sedan. I Ebbarp finns mycket lönn – och just lönn är tidig med att skifta färg. Backen upp till vår trädgård fylls med fallna gula lönnlöv vid den här tiden, det är otroligt vackert.

Rent praktiskt börjar förstås odlingssäsongen ta slut. Pallkragarna är i stort sett slutskördade, jag tog bondbönorna i helgen – även om det nog går att ta en omgång till av just bönorna om ett par veckor. I det stora landet finns fortfarande potatis, morötter och rödbetor men annars är allt uppdraget ur jorden. I en av pallkragarna har jag pumpor som blommar väldigt fint, men jag tror nog att det redan borde vara frukter på dem om de ska hinna växa färdigt innan vintern kommer och några sådana kunde jag inte se. Jag är dock tillräckligt nyfiken för att odla fler nästa år, men det lär vi få anledning att återkomma till.

Min vän har aldrig varit i Ebbarp. Varken på vintern eller våren eller sommaren. Och sannerligen inte på hösten. Då hade hon skrattat åt sin dumhet.

Jag älskar den här tiden på året. Den lite klarare luften, den dramatiska himlen med sina skiftande ansikten. Ena stunden strålande sol, andra åskmuller, blixtar som slår mot åkrarna och regn som vräker ner över gulnande bladverk. Att stå i köket och sakta röra i en stor gryta chili, medan Duke Ellingtons sorgsna version av Blood Count ljuder från rummet bredvid. Det blir bara inte bättre.

Hösten är skördetid. Förstås. Det är visserligen sommaren också; redan i juli kokte jag sylt, chutney, marmelad och gelé – och satte likör och snaps och kokte saft. Men det är ändå på hösten vi avslutar allting. Tömmer odlingarna, plockar frukterna. Stänger ner för året, liksom. Jag tycker om bokslutet, att utvärdera och notera inför kommande säsonger – i år satte jag till exempel för mycket sallad, så mycket sallad skulle inte ens en hel släkt förtära. Och sockerärterna missade jag helt, inte en enda liten sockerärt har jag fryst in (men jag hann äta några färska, de var förstås sagolika som alltid).

I helgen rensade jag och L. det som fanns i trädgården. Bondbönorna ger jag några veckor till, men det var fint att se hur de nästan vuxit ikapp plommonträdet som står bakom. Och i pappas stora land finns det fortfarande både rödbetor, potatis och morötter kvar, jag har dessutom pumpor i en pallkrage som jag inte vet vad det blir av än.

Men vi tog en hel massa annat. I bönlådan svämmande plantorna över av brytbönor och vaxbönor, så dem förvällde jag och frös in. Den återstående krondillen gick åt till årets sista kräftkok (1,5 kg också denna gång). Morötter i vitt, lila, gult och orange, palsternackor (som var ganska små, klart mindre än morötterna) och rödbetor (små och slarvigt gallrade) drogs upp ur jorden, salladsplantor kläddes av så att vi fyllde en hel plastkasse med blad av olika sorter. Och plommon. En masse. Tre av träden bakom pallkragarna är plommonträd och två av dem gav rejäl skörd i år (det tredje planterades ifjol).

Någonstans ganska nära skymningen på söndagskvällen, kom jag gående genom trädgården med regnstövlar på efter att ha varit nere vid bäcken och slängt i de kräftor som var för små för att koka. Det var fortfarande varmt i luften, den här helgen har varit ljummen även om åskvädret som drog förbi runt middagstid sänkte temperaturen med ett par grader. Bortom stenröset hörde jag grannens häst gå och beta, över fältet bakom vår köksingång gled gladorna omkring högt uppe i skyn medan de spanade efter byten. Från den öppna köksdörren kände jag den kvardröjande doften av dill och porter efter dagens kräftkok.

Det är svårt att åka ifrån allt det där, att packa in sig i bilen och åka tillbaka till stan. Jag tänkte när jag gick där genom trädgården, att det är oundvikligt att jag kommer att bo så någon gång, på landet, mitt i årets alla skiftningar.

Och så tänkte jag på min vän som inte tycker att vi har några årstider i Sverige.
Hon har aldrig varit i Ebbarp.
Det är helt klart.